Det har varit studiedagar för lärarna under måndag och tisdag, och trots att jag varit effektivare än nånsin (inga störande moment i form av elever som kan stjäla ens uppmärksamhet till exempel) och arbetat utan paus förutom lunchen så har jag hunnit med ungefär hälften av allt jag planerat. Jag känner mig lite matt. Och som en tidsoptimist.

Nu ska jag andas en liten stund, byta om till träningskläder, träna och börja mitt nya ledighetsliv som ska gälla till nästa måndag med undantag för någon timmes effektiv rättning (Nej! Bedöma menar jag!)(Viktigt, viktigt!) av olika elevuppsatser under nån av dagarna.

Klara, färdiga, andas.

Jag har tillbringat kvällen hos mina föräldrar eftersom farmor följde med till Uppsala och har sovit hos dem efter hennes systers nittioårskalas igår. Jag blev allmänt bortskämd med souvas och hemgjort potatismos, plommonpaj, nybakt bröd, te och bulle. Mamma satt och flätade mitt hår i säkert nästan en timme när vi parkerat oss framför alla tv-program farmor slaviskt följer, det är väl ungefär det snällaste man kan göra mot mig tror jag.

När jag var på väg hem och hade hunnit några trappor i trapphuset ropade hon att jag skulle vänta och så kom hon tassande. ”Jag vet att du tycker det här är fånigt” sa hon och så gav hon mig ett kort. Jag läste det på vägen ut genom porten. Såhär stod det på det:

En dotter

Ett barn är ett mirakel

väl värt att vänta på.

Det största och det bästa

en mor och far kan få.

En dotter kan förtjusa

från början med sin charm

och gärna blir hon buren

av någon villig arm.

Men snart hon börjar tröttna

på att bara vara rar.

Och livet har så mycket

som lockar och som drar

Den tiden går så fort

från liten tjej till stor.

Dock är hon alltid älskad

långt mera än hon tror.

Och ja, jag tycker att såna kort är skitfåniga. Men man kan ju inte bli annat än töntglad ändå. Gullmamma. Jag måste hitta nåt fånkort att ge tillbaka nu bara. Och så vips blev jag en sån som ger bort fånkort. Jävla mamma.

Det är vad vi brukar säga i vår familj.

Han ska ut till varje pris.

Frukost: Korvmackor och kaffe

Lunch: Smörgåstårta och kaffe

Mellanmål: Tårta och kaffe

Middag: Smörgåstårta och kaffe

Färdkost: Korv med bröd

Kvällsmat: Skinkmackor och te

Jag mår väl som jag förtjänar, känner mig som en gödkyckling. Jag har nämligen varit på kalas hela dagen, hos en mycket tuff tant som fyller nittio år! När jag blir gammal vill jag bli som Thorgerd tror jag. Mer om detta imorgon, nu ska jag tandborsta bort brödsmulorna ur tänderna. Lär ju ta ett tag.

Jag fick ett mail från pappa. Det var bara en länk. Ämnet var som ovan. Hit kom jag:

Idag har jag gjort Hufvudstaden osäker tillsammans med två goda kamrater.

Eller nej, det var inte sant. Vi har bidragit till samhällets trygghet med vårt exemplariska uppförande; vi var ytterst skötsamma, tittade på exotiska fjärilar och karpar, åt pizza och drack en massa kaffe. Trevigt har det varit. Och lördagen är inte ens över.

Karpar är sociala fiskar stod det på en skylt, och det verkar stämma. De kom simmande i flock mot en när man tittade på dem. Och de var klappbara! Jag skulle kunna tänka mig att ha en kexchokladspappersfärgad tamkarp. Jag tror att de skulle gilla att bli klappade under hakan. Det såg så ut.

Tada!

Sista lektionen för veckan är nu avklarad, alla elever har varit söta som lamm (stora bullriga lamm med snus under läppen, keps och basröster i vissa fall, lamm med tjockt lager mascara, välfriserat hår och ringar på varenda finger i andra).

Nu stundar helg, därefter två studiedagar och sedan lov. Livet är fint. Det firar jag med en fredagssång med därtill passande tema.

När jag ändå är inne på blandbandstemat tänkte jag fortsätta med ännu ett Fleetwood Macminne. Man of the World var min första kontakt med Fleetwood Mac. Jag hörde den när jag satt och lyssnade på ett radioprogram om Beatles. Jag kommer ihåg att jag reagerade så starkt på Peter Greens röst. Han lät så snäll och så ledsen. Självfallet spelade jag in programmet, detta var nämligen före Den Stora Slöhetens inträde, före Google och Youtube. Gillade man nåt fick man kämpa för att få tag på det. Leta och upptäcka nytt på köpet. Jag besökte biblioteket nån gång i veckan i jakt på ny musik, plöjde tidningen för att se om det var nåt på tv eller radio man var tvungen att spela in. Som i det här fallet då. Jag spelade in programmet på ett band och sen spelade jag av de låtar jag fastnade för på ytterligare ett band. Jag satt ihopkurad på mitt blåmelerade plastgolv, framför stereon med pekfingret berett på pausknappen för att inte få med radiopratarens röst. Förgäves i det här fallet, hur snabb jag än var så gick det inte att få med både slutet på låten och slippa undan programledarens presentation som följde direkt efter. Varje gång jag hör den här låten hör jag i mitt huvud fortsättningen som jag är van att höra den från varenda blandband med Sorgliga Sånger (det fanns ett flertal i omlopp), först hur gitarrtonerna klingar av och så ”Man of the wo…”

Det hjälper inte hur många år som än gått sedan jag skaffade skivan, hur många hundratals gånger jag har lyssnat på den utan rösten i slutet. Jag hör den ändå.

Tack vare Den Stora Slöhetens Välgörare kan jag nu bjuda på musiken i fråga, utan radioröst. Lyssna och bli berörd: