Fortfarande på dåligt humör letade jag efter något som skulle få mig att bli på bättre sådant och kom att tänka på den här låten, som ofta fanns med på mina bli-glad-blandband. Eller bli-arg-blandbanden. Jag kände mig väl ganska ofta precis som den första versen på den tiden, den där högstadietiden. Liten, ful och arg.

Och andra versen gör ju hela kitet ännu bättre.

Jag gillar texten, jag gillar ljudet. Och jag blev på köpet påmind om att jag även var lite kär i Danny Kirwan när jag gick på högstadiet. Haha. Det var roligt att minnas.

Sådärja. På bättre humör allaredan.

I can't help about the shape I'm in
I can't sing, I ain't pretty and my legs are thin
But don't ask me what I think of you
I might not give the answer that you want me to

Oh well

Now, when I talked to God I knew he'd understand
He said, "Stick by me and I'll be your guiding hand
But don't ask me what I think of you
I might not give the answer that you want me to"

Oh well

Mamma och pappa var inte hemma...

För en stund sedan blev jag så arg på en annan person att jag såg blixtar framför ögonen. Det nästan susade i öronen. Det låter ju nästan lite häftigt, men nu i efterhand känner jag mig mest uppgiven. Ledsen. Han visade prov på en så himla taskig människosyn. Och jag trodde nog inte det om honom.

Snippe är inte hemma, jag har redan trakasserat Maja (Ringde upp henne och inledde typ med orden "Hej-stör-jag-allvarligt-du-måste-avgöra-om-jag-är-helt-dum-i-huvudet-eller-om-jag-uppfattade-situationen-rätt").

Jag måste nog ringa mamma och pappa för att prata av mig.

Snippe sa nyss (helt ovetande om mitt glasögoninlägg nyligen) "Alltså, du har rätt otippade glasögon... Liksom...breda på nåt vis. Och tjocka! Men det är väl för att du har så litet huvud."

Jojo! Man tackar! Men vänta bara.

Klockan är inte ens tio och jag har gått och lagt mig. Nyduschad och fräsch som en nyponros. En nyponros med hårdrockströja som nattlinne och glasögon som sitter lite snett.

Inte nog med att jag har snälla vänner som bakar åt mig när jag är extra ämlig, jag har även flockar med ungdomar som bryr sig om mig.

Den ena klassen jag är klassföreståndare blev tydligen oroliga över att jag mådde illa igår, så idag fick jag lova dem att inte stressa i onödan, de vill nämligen inte att jag ska dö i hjärtinfarkt eller bli utbränd! Yyyy! De ska säga till om de tycker att jag verkar stressad, och jag har lovat att lyssna och lyda dem då. Haha! Fina flickor!

Förra veckan hade jag ett gräl med en elev, en kille som är allmänt känd i skolan för sin dåliga attityd.  Han ville inte göra uppgiften klassen jobbade med och var rätt dryg. Då kom det av en slump in några stora killar i en av treorna som jag också undervisar, de skulle låna en skrivare som står i salen. De hör verkligen inte till klassens änglar, snarare tvärtom, men den störste och farligaste av dem kom direkt till mitt försvar och förklarade för den yngre killen att han minsann inte skulle vara dryg utan sätta sig ner och göra som jag sa. När jag sedan hörde de äldre killarna prata om händelsen under en lektion dagen därpå hörde jag en av dem säga ”Amen, vafan, han var ju dryg mot Nina ju!” Åh. Gulle!

Samma trea var extra rara en gång när jag hade nämnt att jag hade huvudvärk. De satt tysta och jobbade på snällt (vilket inte hör till det allra vanligaste kanske) och när en av killarnas telefon ringde ropade en av de annars mest högljudda ”Amen skärp rej! Hon har ju ont i huvvet juh!”

Jag log nog resten av dagen. Huvudvärken försvann också. Ibland behövs det liksom inte mer än så.

När jag beklagade mig över ljummet duschvatten, förlorad solbränna och annat elände igår anade jag föga att det skulle leda till att Alexandra därför skulle sympatibaka GI-muffins till mig. (Hade jag vetat det hade jag inte tyckt så synd om mig, och det hade förstås gjort att det kanske inte blivit nåt blogginlägg what so ever, vilket hade reslulterat i inga muffins. Så tur att jag inte visste det då.)

Goda är de minsann, inte med clementin eller tangerine i, däremot apelsin!

Jag har gått och fått mig en mycket god granne minsann! Gullig kompis är hon också dårå.

Och frukosten imorgon kommer att bli så mycket roligare än fil och müsli.

Titta så fina och nyttiga! Och varma var de när jag fick dem...

Den här är garanterat bra mot illamående den också.

Den är också bra när man går i högstadiet och inte vet vad man ska skriva dikt om på engelskan. ”Thinking how it used to be…” börjar ett av mina bästa alster vill jag minnas. Jag fick mycket beröm.

Detta är därtill något av det bästa som råkar finnas inom det där området som kallas musik. Varsågoda.