Människor är intressanta saker. Intressanta och jävligt konstiga. Mest konstiga. Jag och pappa pratade om det idag. Idag har jag fascinerats av att människor kan vara så … konstiga. Vuxna människor – som sitter och diskuterar bland annat konstiga elevbeteenden och samtidigt beter sig som riktiga tonåringar själva. Avbryter, vickar nervöst med pennor och glasögon när någonting de anser vara av mindre vikt diskuteras, ger varandra gliringar, låter bli att lyssna när andra talar och motsäger sig själva för att få sista ordet. Fantastiskt! Jag blir mållös. Jag fattar inte hur man kan vara sån. Alltså, jag fattar inte på rikt. Alla kan inte gilla alla, och man kan inte vara på topp jämt. Men man kan fan vara trevlig. Civiliserad. Låta bli att stickas. Alltså, man kan det. Det underlättar för alla på alla sätt, jag förstår inte att alla inte förstår. Det gäller förstås en massa människor. Alla arbetsplatser. Hur kan man vara så dum att man inte kan vara vettigt trevlig mot de människor man förväntas samarbeta med. Jag förstår inte. Bete er som folk för fan! Som folk borde bete sig.

Senare idag var jag på bostadsrättsföreningsmöte. Där var alla vettiga. Där bjöds det på godis och frukt istället för sura miner. Kanske för att man bara behöver ha möte nån gång om året förstås. Jag lyckades slippa undan en styrelsepost också, så allt var en positiv upplevelse. När det var dags för övriga frågor kände jag mig tvungen att fråga de som bor i min trappuppgång om de tycker att det är drygt att Assar sitter i trappuppgången ibland (nån släpper in honom, jag vet inte vem). Han sitter i trappen och väntar på mig när jag kommer hem. Det visade sig att alla släpper in honom. Och ut. Och alla tycker att det är trevligt med en trapphuskatt! De vill inte att han ska behöva vara ute när det snöar eller regnar. Alla visste hans namn och en granne hade till och med sprungit ut och hotat en av hans kattrivaler för att återställa sårad kattheder när han hörde att Assar blev lite stukad. Åh, fina, fina grannar.

Innan de här mötena med de vuxna människorna hade jag ett elevmöte. En elev jag skickade brev till dagen innan påsklovet ville träffa mig. Jag skickade brevet efter att eleven, som har en del problem i skolan, inte dykt upp på ett avtalat möte med mig och rektorn. Jag skrev att jag var besviken på honom eftersom han hade lovat mig att komma, att jag vill att han ska trivas i skolan men att jag kräver en motprestation från hans sida. Att han är vuxen nog att förstå att han har eget ansvar och dessutom påverkar andra i sin omgivning beroende på vad han gör eller inte gör. Jag skickade brevet för att skolkuratorn uppmuntrat mig att göra det och jag var lite nervös för hans reaktion. När eleven ville prata med mig om brevet sa han att han först blivit arg och kastat iväg det, men att han sen blivit glad och rörd över att jag visat att jag brydde mig. Jag fick faktiskt en kram! Ett bra möte. Kanske det bästa idag. Hoppas bara att han kommer på nästa möte med rektorn…

När jag kom hem idag upptäckte jag att Assar städat lägenheten. Rätt sak på rätt plats är hans motto.

Igår höll jag på att börja gråta när jag såg en anställd på Max som gick runt i en tigerdräkt och vinkade till barn. Dels såg tigern så sorgligt ensam ut när den fick gå runt och vinka i blåsten och dels så blev jag helt stört rörd av att se barnen först stirra lite rädda och sen försiktigt men glatt vinka tillbaka. Och stoltheten om de vågade ta tigern i hand (tass). Jag fick ont i magen och tårar i ögonen. Och jag är ju verkligen inte en särskilt barnkär person.

Senare på kvällen tittade jag och Snippe på film. Vi såg bland annat en romantisk komedi, Kärlek på menyn. Och Snippe grät! Mycket! För att han tyckte att den var så fin! Yyyy.

Jag tog en bild på min efterrätt nyss, för att skriva ett menlöst inlägg om den. Bilden föreställer två hårdbrödmackor med falukorv, en mandelkubb och kaffe. Och ja, det är en efterrätt, alltså vad jag åt efter lunchen.

I alla fall. Anledningen till att jag beslöt mig för att skriva detta menlösa inlägg är att det är typisk skelleftehamnsmat. Sånt man åt hos mormor och morfar. Fast på den tiden jag åt mackor där hade jag inte börjat med kaffe än, då hade det varit mjölkchoklad, gjord på röd mjölk. Och korven skulle ha varit av den fetare sorten, inte min nyckelhålsmärkta. Bregott (extrasaltat såklart) är det dock under korven på mina mackor, precis enligt originalreceptet. Mandelkubb var det vanligast förekommande kaffebrödet som serverades i det röda huset på Matrosvägen så vitt jag minns. Jag insåg nyss att jag hade både korv, extrasaltat smör och mandelkubb hemma samtidigt, vilket är en chans på om inte miljonen så åtminstone några hundra, och blev därför tvungen att nostalgiäta lite. (Knäckebrödsmackor med korv var för övrigt det jag saknade allra, allra mest under de år jag var vegetarian.)

Apropå röd mjölk, mormor gillade inte att vi uppsalabor drack lättmjölk och höll på att sjåpa oss med maten i allmänhet. Så en gång maskerade hon den röda mjölken genom att hälla över den i lättmjölkspaket. Förutom på smaken så avslöjades hennes list även på att mjölken enligt paketet skulle ha gått ut flera månader tidigare. Lilla mormor…

Nåväl. Jag letade upp Skelleftehamn i wikipedia och fick då läsa att Victoria Silvstedt är född där. Nämen! Vi har så mycket gemensamt hon och jag. Sen flyttade hon nämligen till Bollnäs, som inte alls ligger långt ifrån Hudiksvall där pappa är uppvuxen. Det är som att jag och Vickan nästan vore släkt. Fint.

Sådärja. Nu blev det menlösa inlägget genast fantastiskt läsvärt och intressant.

Igår var jag ju repänka, så jag tillbringade kvällen tillsammans med Graham, John, Michael, Terry 1 och 2, Michael och Eric istället. Jag tände ljus, drack vin och åt choklad och valnötter, de stod för underhållningen. Kändes lyxigt och medelålders. Det ska böjas i tid, det som kulturtant ska bli. Jag tror Assar blev lite svartsjuk eller tyckte att jag var tråkig, för han protestplacerade sig under soffan resten av kvällen. Ville inte komma fram.

Imorse vaknade jag strax efter sju av att posten ringde och frågade om jag ville vicka lite som brevbärare (det var förstås en verklig människa som framförde postens önskan, LG heter han och pratar bred skånska. Nyvaken som jag var förstod jag ungefär hälften av vad han sa. Undrar om han märkte det? Jo. Jag tror han är van). I alla fall. Jojo! Inte en chans nånstans att jag skulle släpa mig upp för att irra omkring som bortkommen lantbrevbärare resten av dagen. Bara att lägga på luren och försöka somna igen. Jag tror att Assar tyckte lite synd om mig då, för han kravlade fram från soffgömstället och la sig på min arm och sjöng små vaggsånger tills jag somnade om. Drömde att jag desperat letade efter mina brevbärarkläder och att jag bar Assar på ryggen i stark blåst.

När jag väl steg upp på riktigt beslöt jag mig för att servera mig kaffe, juice, rivet äpple med kanel och keso, stekt ägg och bacon till frukost. Lyx igen! Synd att min DN-prenumeration gått ut bara, nu fick jag sitta och läsa gamla serietidningar till kaffet istället. Kanske vägde det upp gårdagens vuxenpoäng lite.

Jaha. Och det var det. Nu har jag inget mer att uträtta idag. Ingenting! Det känns lite konstigt. Tänkte förstås träna vid 18. Och borde förstås läsa igenom lite elevuppgifter så att jag slipper göra det i helgen. Men jag vill inte. Jag lägger mig i soffan och stirrar i taket eller i en bok så länge. Det här är skivan som får utgöra soundtracket för stunden.

Det här var bland annat vad killarna bjöd på igår (och jag veeeet att jag är tjatig, men jag kan inte låta bli. Jag har en intensiv pytonperiod just nu):

Min promenad slutade hos frisören. Jag har hittat en jättegullig kvinna som klipper håret som man vill för 200 kronor och som dessutom kan hålla ett vettigt samtal igång som jag slipper få ångest av. Henne ska jag nog vara trogen. Skönt att få bli av med de värsta kvastskaftstopparna och skönt att slippa behöva dra luggen åt sidan var trettionde sekund. Synd bara att hon inte tvättade taglet, och jag var för blyg för att fråga. Nu är det istället asflottigt. Hade varit lyxigt att bli extra ompysslad.

Nyklippt och glad styrde jag kosan mot stan där det blev fikning och stadsvandring med Alexandra. Och min shoppinghysteri slog till. Tre tröjor, ett par mjukisbyxor och en klänning. Justja, tre par skor också. Gaaaah. Men det var billiga saker! Billiga! Hör du! Billigt! Jag sparade i princip pengar!

Sen promenerade jag hemåt med mina shoppingsäckar, vallade in katten, åt en skål yoghurt och sen var det bara att ta cykeln till Sats. Inte för att jag kände att jag var tvungen att träna mer idag, men det var enda chansen att få träffa den där fräkniga killen jag gillar, för sen skulle han repa natten lång. Så jag fick sätta mig på en träningscykel och umgås så gott det gick.

Nu är jag mätt som en plätt, ätit matlåda från mor och far, souvas med ärtor och hemgjort potatismos. Flera kilo mat. Nu är jag för mätt för att röra mig. Jag borde släpa mig in i duschen, för att åtgärda håret inte minst, men jag fixar inte det just nu. Kan inte resa mig. Jag skulle dessutom förmodligen somna under det varma vattnet. Kanske drunkna i värsta fall. Jag får vänta ett tag.

Här ska promeneras! Idag verkar datorns väderprognos stämma bättre överens med fönstrets. Noll grader och sol. Batteriet är nytt så jag behöver ju inte riskera några oönskade möten eller samtal, inte heller avbruten musik. Det är bara att speeda på, med blicken fäst i fjärran. Nu är den stora frågan vad jag ska lyssna på under tiden jag ska bli smal och sund och strand-2008-mässig.

Jag sökte på leech, alltså ordet för igel på engelska. Och se vad jag fann! Min tunga är väl mera rosa än svart (jag har väl kanske inte ljugit tillräckligt mycket än) men åtminstone hårkvalitet, -färg och frisyr stämmer ju väl överens! Och knivarna och jätteiglarna förstås. Leech Woman, ja det är jag det.