Sedan jag skrev det förra inlägget har jag haft denna godbit på hjärnan. Konstant och om och om igen. Och lite till.

Jag tänkte därför dela med mig av detta fantastiska verk. Ni har säkerligen hört det förr, men det skadar aldrig med lite repetition, som en sann lärare skulle säga. Och det är jag ju.

Lite kvällsmusik, håll till godo!

Några elever har hittat mig på Facebook och ansökt om att bli mina vänner. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.

En del av mig känner att inte ska acceptera, eftersom vi inte är vänner utan har relationen lärare-elever. Å andra sidan lär de ju inte känna mig mer för att jag klickar på en yes-knapp. Och jag tror inte att de tror att vi blir polare för det. Jag känner mig nästan lite elak och nedlåtande om jag inte gör det. Å tredje sidan kanske jag inte vill att de ska kunna se vad jag har för länkar och bilder och så? Fast å fjärde sidan är alla bilder på min sida barntillåtna.

Åh, dagens komplicerade etikettsregler!

 

Äh. Jag vet inte. Vad säger ni? Ge mig råd!

På vägen från tåget till skolan promenerar man förbi ett villaområde med välskötta trädgårdar (alla utom en, jag gissar att det är grannarnas stora samtalsämne. Skrotbilar, vedhögar, leksaker, skräp - allt blandat över hela tomten). Särskilt en gård har varit extra ståndaktig nu i höst, men imorse verkade den ha gett upp. Inte mindre vackert för det. (Echinacea ska förstås vara bra mot förkylningar, kanske repar den sig.)

I Uppsala var det mörkt och frosten låg utbredd på åkrarna utanför stan, i Storvreta låg dimman tjock och vit som bomull och man såg bara några meter från tågfönstret, i Vattholma gick solen upp och himlen var strålande blå. Innan Skyttorp somnade jag, så jag vet inte vad som hände sedan.

I Tierp är det kallt och frosten trivs även här. Tur att jag har dubbla strumpor idag. Och automatkaffe att värma mig med såklart.

Det känns väldigt främmande med tanke på de mitt mående och beteende de senaste veckorna, men idag känner jag mig alldeles full av liv! På en måndag! Jag fattar ingenting. Tog tidiga tåget i vanlig ordning (Snippe skjutsar mig fortfarande på cykeln varje morgon, jag tycker att det är lite mysigt. Nästan så att jag inte ska skaffa mig en ny cykel kanske?) lektionerna gick bra, dagen gick snabbt.

 

Väl hemma lagade jag mat, svidade om till träningskläder och joggade (med en matlåda till Snippe i händerna!) till Sats där jag träffade pojkvännen i färd med att göra sit-ups, lämnade över maten och satte mig på träningscykeln. Efter det körde jag core, som nu återtagit favoritpassplatsen efter att muskel förvandlats till ett riktigt mespass som jag tänker bojkotta ett tag framöver. Det var sådär sjukt skönt att träna.

 

Mötte upp Alexandra på väg hem, lämnade tillbaka ett paket ägg och bjöd på en kopp te medan jag åt mat. Och sen har jag groomat mig själv med alla möjliga medel och kurer och avslutade det hela med att sätta mig mitt på vardagsrummet med en tekopp, mörk choklad och en clementin för att vika all tvätt.

 

Jag fattar ingenting. Klockan är snart tio och allt jag behöver göra är att borsta tänderna, så är jag färdig för säng, bok och katt. Och Snippe som just är hemkommen från repan. Jag har till och med lagt fram de kläder jag tänkte ha på mig imorgon. Hur hann jag med det här? Hur kommer det sig att jag inte stupat halvvägs?

När jag var på väg till tåget efter en ganska intensiv men bra dag, lite lagom trött men på gott humör, passerade jag en elev jag har i svenska. Vi hälsade på varandra och jag hörde att hennes lite äldre kompisar frågade vem jag var. "Min lärare" svarade hon. "Oj, vad söt hon var!" svarade en av kompisarna. (Och sen tillade hon att hon minsann inte är lesbisk, haha.)

All trötthet försvann. Lättsmickrad igel kallas det.

Apropå vad eleverna skulle göra på sina studiedagar. När vi klev av färjan från Eckerö i fredags stod delar av eltrean i täten av klungan med människor som skulle gå ombord. De ropade och bankade på glaset som skiljer kön på väg in från kön på väg ut varenda gång de möttes av en lärare de har. ”Niiiiiina! Wööööuuuuuhhh!” Och så vidare. Man hörde flockens rop med jämna mellanrum under hela promenaden genom tunneln.

 

Undrar om de också skulle sitta i tvärgrupper och diskutera eller om de skulle följa ett annat exempel från torsdagen.

I den här spöklika korridoren satt vi inte i tvärgrupper. I den här korridoren spenderades mycket tid efter middagen. 

Idag blev det officiellt. Det är höst. Snippe och jag har gått årets första riktiga höstpromenad med tillfällen att sparka i lövhögar och jag har röjt på balkongen, borta är nu alla blommor som har börjat sloka allt mer de senaste veckorna. Det skar i hjärtat, men samtidigt som jag bland annat lyssnade på Rip it out (och detta är sant, en lycklig eller olycklig beroende på hur man ser det, slump) så slet jag av alla stackars stjälkar och hällde ut jord och rötter i stora säckar som nu är tömda i komposten. Det var bara att stänga av hjärtat och bita ihop, ingen plats för sommarmelankoli. Hösten är här – allt ska bort!

 

Och nu är det så naket.

  

Höstblommor är på plats, men de är inte lika optimistiska som sommarens, de verkar inte ha samma planer på att ta över.

Efter att allt var över, när säckarna med blomlik var tömda, nya växter planterade och balkongen sopad tog jag en gravkaffe till sommarbalkongens ära tillsammans med den enda krassen som är kvar, nu i en vas på balkongbordet:

Det blev tema orange. Eftermiddagssol, hatifnattar på kaffekoppen, sista krassen i en vas, tjärlakritspastiller från färjan och clementiner. Och så choklad med citron- och ingefärssmak. Låter kanske äckligt men är riktigt gott.