Och innan jag mötte Lassie, nej jag menar Lars, så träffade jag Svante, min alla-tiders-favoritföreläsare på universitetet släntrandes på gågatan. Ljuva tider, underbara tider, de tider när man fick läsa namnforskning tillsammans med Svante. Jag ville adoptera honom som min styvfarfar och bara ha hemma och lyssna på. Han kan allt, allt säger jag er. Om namnforskning i alla fall. Och det är nog det viktigaste man bör veta något om.

Svante! Han hälsade glatt men förvirrat. Alldeles som vanligt alltså. Som på den ljuvliga, underbara namnforskningstiden.

Imorse pratade jag med rektorn på min skola om en av de personer som bidragit allra mest till att jag valde att bli svensklärare på gymnasiet, nämligen min inspirerande, roliga svensklärare på högstadiet, Lars Burstedt. Jag gillade att läsa redan innan, men han fick mig att fatta hur roligt det var att skriva också. Till och med grammatik blev uthärdligt. Jag har varit nära att skicka ett beundrar-tackbrev någon gång men det har aldrig blivit av. Förmodligen har budskapet nått honom ändå, för jag har berömt honom inför flera av hans kollegor eller andra som känt honom. Hursomhelst, samtalet imorse gjorde att jag har tänkt mycket på honom under dagen, och vad skådar inte mitt vänstra öga (båda två om jag ska vara ärlig) på stan idag om inte Bure himself. Glatt skrockande. Men jag hann inte gå fram och heja. Undrar om det var ett tecken. Kanske ska jag författa åtminstone ett vykort till honom ändå?