När jag ändå är inne på blandbandstemat tänkte jag fortsätta med ännu ett Fleetwood Macminne. Man of the World var min första kontakt med Fleetwood Mac. Jag hörde den när jag satt och lyssnade på ett radioprogram om Beatles. Jag kommer ihåg att jag reagerade så starkt på Peter Greens röst. Han lät så snäll och så ledsen. Självfallet spelade jag in programmet, detta var nämligen före Den Stora Slöhetens inträde, före Google och Youtube. Gillade man nåt fick man kämpa för att få tag på det. Leta och upptäcka nytt på köpet. Jag besökte biblioteket nån gång i veckan i jakt på ny musik, plöjde tidningen för att se om det var nåt på tv eller radio man var tvungen att spela in. Som i det här fallet då. Jag spelade in programmet på ett band och sen spelade jag av de låtar jag fastnade för på ytterligare ett band. Jag satt ihopkurad på mitt blåmelerade plastgolv, framför stereon med pekfingret berett på pausknappen för att inte få med radiopratarens röst. Förgäves i det här fallet, hur snabb jag än var så gick det inte att få med både slutet på låten och slippa undan programledarens presentation som följde direkt efter. Varje gång jag hör den här låten hör jag i mitt huvud fortsättningen som jag är van att höra den från varenda blandband med Sorgliga Sånger (det fanns ett flertal i omlopp), först hur gitarrtonerna klingar av och så ”Man of the wo…”

Det hjälper inte hur många år som än gått sedan jag skaffade skivan, hur många hundratals gånger jag har lyssnat på den utan rösten i slutet. Jag hör den ändå.

Tack vare Den Stora Slöhetens Välgörare kan jag nu bjuda på musiken i fråga, utan radioröst. Lyssna och bli berörd:

Fortfarande på dåligt humör letade jag efter något som skulle få mig att bli på bättre sådant och kom att tänka på den här låten, som ofta fanns med på mina bli-glad-blandband. Eller bli-arg-blandbanden. Jag kände mig väl ganska ofta precis som den första versen på den tiden, den där högstadietiden. Liten, ful och arg.

Och andra versen gör ju hela kitet ännu bättre.

Jag gillar texten, jag gillar ljudet. Och jag blev på köpet påmind om att jag även var lite kär i Danny Kirwan när jag gick på högstadiet. Haha. Det var roligt att minnas.

Sådärja. På bättre humör allaredan.

I can't help about the shape I'm in
I can't sing, I ain't pretty and my legs are thin
But don't ask me what I think of you
I might not give the answer that you want me to

Oh well

Now, when I talked to God I knew he'd understand
He said, "Stick by me and I'll be your guiding hand
But don't ask me what I think of you
I might not give the answer that you want me to"

Oh well

Mamma och pappa var inte hemma...

För en stund sedan blev jag så arg på en annan person att jag såg blixtar framför ögonen. Det nästan susade i öronen. Det låter ju nästan lite häftigt, men nu i efterhand känner jag mig mest uppgiven. Ledsen. Han visade prov på en så himla taskig människosyn. Och jag trodde nog inte det om honom.

Snippe är inte hemma, jag har redan trakasserat Maja (Ringde upp henne och inledde typ med orden "Hej-stör-jag-allvarligt-du-måste-avgöra-om-jag-är-helt-dum-i-huvudet-eller-om-jag-uppfattade-situationen-rätt").

Jag måste nog ringa mamma och pappa för att prata av mig.