Idag hjälpte jag Kritan att flytta. Tidigare bodde hon i Tierp, 2 trappor upp. Nu bor hon i Uppsala, 100 trappor upp. Minst. De hederliga brevbärarmusklerna kom till nytta, och ännu verkar de vara vid någorlunda gott liv. Däremot börjar jag ana en viss strejkrisk inför imorgon i de muskler man liksom inte är medveten om att man har annars...

Apropå muskler, så tränade jag några såna som satsmedlem för första gången igår. Medlem! Konstigt! Jag har arbetat där sedan 2001 i olika former. Längre än alla i receptionen (eller repan som det heter, till allmän förvirring för de flesta musiker man pratar med), ja, förutom hustomten Kay förstås. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara så annorlunda att träna, men jo. Det var det. Det kommer att vara konstigt att inte kunna stövla in i sunkköket och snacka skit med resten av personalen. Drygt att behöva ta med sig sina skor hem varje gånga man tränat. Dyrt att inte kunna tjuva frukt och proteindryck. Å andra sidan behöver jag aldrig mer le naturligt på beställning. Aldrig mer skrika hej och hejdå till varenda jävel som går in eller ut på stället. Stort plus.

Och jag tror nog att jag kan stövla in i köket ändå.

...hade jag tänkt skriva ett litet hyllningsinlägg till Apoteket Apan, eftersom de gjorde mig på extra bra humör igår. Särskilt Processen livet byråkratin hjälpte till. Bytte en skiva mot ett tillfälle att få tillbaka ett par kvarglömda vantar med Jon. Kom på mig själv med värsta varggrinet när jag lyssnade på musiken när jag kom hem.

Fina killar och fin tjej, domdära.

Skulle vara ambitiös och ta 7:19-tåget fast jag inte har lektioner förrän 10:25. Sprang ut till cykeln och upptäckte att det inte snöade lite, som jag trodde, utan mycket. Och blött.

Cyklade till stationen, köpte dyr lunch på Pressbyrån och fick servetter av killen i kassan eftersom han tyckte synd om mig. Det rann nämligen smält snö och mascara i hela ansiktet på mig.

Tåget var inställt. Fick sitta och trängas med arga, fuktiga människor i 40 minuter. Började frysa, eftersom jag i min enfald trodde att det var lite vår och tog på mig mina converse imorse.

Fick även trängas på tåget eftersom det var dubbelt så många som klev på det än i vanliga fall. (Slapp i alla fall vagnen med lågstadieklassen...)

Köpte macka i skolkafeterian. Den smulades sönder när jag tog bort plasten.

Snart utvecklingssamtal med mina elever . Ååååh.

Jag minns min första cykel. Den var orange och jag döpte den till Svarta Blixten. Ja. Svarta Blixten. Men Svarten var bara till låns, minns inte av vem, kanske en kusin.

Cykel nummer två var vit och grön, pappa målade den åt mig vill jag minnas. Ganska ful men originell och funktionell. Två bra egenskaper hos en cykel. Sen följde en lång rad cyklar i mitt liv och varenda en blev stulen. Varenda jävel. Även grönvitingen blev stulen några gånger, men oftast hittade mina föräldrar den och någon av grannpojkarna någonstans i närområdet.

Hursomhelst, listan kan göras lång. Den jag minns allra bäst efter Grönvit är Bosse. Nej förresten, jag hade en blå livsfarlig sak däremellan. Han hade inget namn och inte heller några bromsar. Varken fram eller bak. En gång låste jag fast honom i en lyktstolpe i en backe. När jag kom tillbaka dagen därpå var han borta, och det var nästan så att jag skrattade. Den cykeltjuven (förutsatt att han eller hon cyklade därifrån) var antagligen ganska blåmärkt en bra bit framöver. Bosse däremot, var en stor och stabil och pålitlig röd cykel. Gigantiska hjul. Supersnabb och en klippa på att skjutsa. Å, Bosse. Han försvann en natt då jag var på fest hos min chef. Det var en stor sorg.

Cyklarna (de var ett gäng, jag gissar på 3, 4 stycken som jag hann avverka) som efterträdde honom kände sig nog inte lika uppskattade som Bosse hade varit, för de försvann ganska raskt. De hittade väl nya ägare där i studentområdet där vi bodde, cyklarna och jag. När jag flyttade därifrån skaffade jag en Teodor. Han var blå och snygg, men ack så tungtrampad. Snigelcykel. Han blev stulen utanför mitt hus. Därefter lånade jag pappas snorgröna asfula reservcykel en tid, och den vågade ingen stjäla av mig. Den står nog kvar och är ful i källaren på Folkungagatan när jag tänker efter.

Förra året fick jag en cykel i födelsedagspresent. En ny svart Kronan. Han fick också det vackra namnet Svarta Blixten. Vi fick en kort tid tillsammans, det var ju nästan dömt på förhand. Ett halvår blev det väl ungefär. En dag när jag kom ut från Snippes hus låg där bara ett avknipsat lås. Jag fick låna Snippes cykel till stationen. Snippes nya cykel bör tilläggas, hans tidigare hade blivit stulen utanför mitt hus... När jag kom tillbaka till stationen samma dag var hans cykel stulen. Det är rekord, till och med för mig.

Nya cyklar införskaffades, och än så länge har jag fått behålla min. Den nya är en hon, det känn lite ovant. Kanske därför hon inte har fått nåt namn än. Igår lånade jag Snippes igen, för min skulle bli lite omhändertagen av honom. När jag kom tillbaka till stationen och spanade efter cykeln höll jag på att bli galen. Den var inte där. Några hållna andetag senare såg jag att den bara hade ramlat omkull. Lättad låste jag upp den. Och upptäckte att låset var några få millimetrar från att vara uppknipsat.

Tolv timmar?

Ha!

Det blev 13,5.

Idag jobbar jag tolv timmar.

Åkte in med tidigt tåg (06:49) för att hinna planera 80 minuter lång lektion (betoning på lång) om schamanism. Den blev bara 60 minuter visade det sig, så sen satt jag och 4 killar som inte vill gå från klassrummet och pratade om Illustrerad Vetenskap och förekomsten av gigantiska bävrar istället.

Det är fan lite svårt att hitta en bra pedagogroll. Som läget är nu identifierar jag mig i princip lika mycket med eleverna som med lärarkåren. För det mesta tror jag faktiskt att det är en bra sak. Det känns som att jag har lite lättare att kommunicera med, och även förstå de flesta eleverna, i alla fall om man jämför med vissa andra som sitter (eller har suttit) i samma byggnad som jag... Men det lär ju bli lite drygt om alla elever tror att jag är deras polare och sen blir de asbesvikna när de får IG. För såna kommer det bli.

I alla fall - tolv timmar var det. Jo, börja tidigt för att planera lektion jag inte orkade med att fixa i helgen. Sluta sent för att det är målsmannaträffar (obs, obs - inte föräldramöten, så heter det inte längre. Vilket väl är bra.) som börjar 18.30

Jag har i alla fall kommit ihåg att äta lunch idag, så jag tror jag överlever.

Får fördriva tiden med att sitta vid skrivbordet och sortera papper och peta i planeringar. Och internäta.

Okej. Jag gör det här i lite såhär i hemlighet först. För att testa hur det känns.

Jag är nämligen skeptisk till det här med bloggande egentligen. Blir irriterad, om inte nästan jämt så i alla fall ofta, när jag läser andras hopplösa, menlösa inlägg. Men det händer ju också att jag läser nåt bra. Och då känner jag att jag ju också vill skriva. "Åh, det där har jag ju också tänkt!" liksom. Och när Tove, som verkar ha precis samma blogginställning som jag, har börjat kanske jag också kan göra ett försök.

Detta trots att vet att jag jag kommer att få prestationsångest och hata precis allt jag skriver och ångra mig dagen efter. Och bli nojig över att fel personer läser. Och bli nojig över att ingen alls läser. Och, och, och. Ack, ack, ack.

Så. I alla fall. Här är ett sånt försök. Det är ju ändå nytt år och allt. Här kanske jag kommer att publicera lagom trivsamt tillrättalagda små alster om mitt ointressanta liv.

Håll till godo.