Just nu sitter jag i sängen, lutad mot tre kuddar och ett täcke. Solen lyser mig i ögonen och gör att det är svårt att se datorskärmen, men det gör ingenting. Jag trivs med solen i ögonen. Innan den faller på mig passerar den några växter i fönstret, allt känns lite ljusgrönare än vanligt. Sängen är obäddad, men det beror bara på att tvättmaskinen i källaren just nu kör lakanet.

Just nu är en stilla stund. Jag mår under omständigheterna bra (kom hem halv fem från kräftskivan, vilket är ett bra betyg! Fem timmars sömn känns lite lite bara.) utöver det faktum att Snippe sitter vid skrivbordet och piper om att jag är tråkig möjligen. Den som sa’t han va’t. Han leker med sin telefon och sjunger "BAM, BAM". Fråga inte.

Åter till den stilla stunden som är just nu. Tvätten tvättas, jag är duschad, solen lyser och man hör enstaka ljud från gården, barn som ropar till varandra. En kyrkklocka som slår. Annars är det tyst. Jag har tvättat dörrar med såpa, det luktar gott. Snippe har dammsugit, golvet ser inte längre randigt ut, alla svarta hårstrån är borta. Balkongblommorna är omhändertagna och vattnade. Krassen lyser röd, gul och orange. Jag har en blåbärssmoothie bredvid mig på golvet. Just nu är det inte bråttom någonstans. Här vill jag sitta länge, länge. Det känns som om imorgon är långt borta just nu.

Surströmmingspremiär för mig igår. Med alla gener härstammande från Norr är det svårt att undgå. Igår fick vi sällskap av min morbrors arbetskamrat från Iran, som aldrig ätit surströmming förr och var nyfiken. Hon tog med sin iranske pojkvän.

Hon rörde inte en min när burkarna öppnades och åt sedan fyra fiskar med glatt humör, han åt sex. Jag åt en knapp filé. Vilken utklassning! Mina gener skäms för mig idag och kallar mig för skåning.

 Trots skammen tog jag med mig burkarna som en trofé och som ypperliga krukor för taklökar....

Lördagen inleddes med ännu en premiär, Maja, Henrik, Snippe och jag tog oss något omständligt ut till Lunsen för att plocka svamp. Vi hittade inget kantarelleldorado, men några gulingar stötte vi på.  En påse blandad (förhoppningsvis ätbar) svamp ligger nu i kylen och väntar på att stekas. Svampplockning tog tydligen på krafterna, när vi kom hem somnade hela familjen i skedställning, Assar smittades av oss, lede sig i mitten, surrandes som en nöjd humla.

Fin kantarell...

Nu stundar snart en kräftskiva. Jag tycker att kräftor är lite läskiga, men väl skalade är de trevliga, framförallt är det att äta dem i grupp som är det stora nöjet. Ska bara göra mig fin och mindre lunsig först.

Lite läskig. Snippe får skala...

Nä, hur ofta drömmer man om samma dröm? Såklart, det kan ju hända att samma tema återkommer.

Inatt så skulle jag bo på hotell tillsammans med två av mina favoritlärare (favoritlärare som i lärare jag jobbar tillsammans med.) (Jag har bara en favoritlärare som jag haft som lärare själv. Burstedt, åh, Burstedt. Världens bästa svensklärare på högstadiet. Största anledningen till att jag är lärare idag). I alla fall. Vi skulle bo på hotell, i samma rum. Vi skulle på någon slags konferens dagen efter. Jag blev överlycklig över att på rummet finna ett exemplar av en ypperlig gammal tantsnuskbok, och prisade den oerhört, den höjdes till skyarna, solen lyste och himlen var blå (jag gillar gamla tantsnuskböcker, ögonfransar som skälver, bröst som häver sig, kinder som rodnar, män med stålblickar och hela kitet, det ska jag inte sticka under stol med, men riktigt så lycklig brukar jag inte bli i vanliga fall). Vi bodde i samma rum och sov alla tre i samma trippelsäng i långärmade och långbenade pyjamasar. Allt var roligt. Allt var frid och fröjd. Dagen därpå var jag däremot inte på konferens utan hemma, och utöver Assar hade jag även en tam, grå mus som absolut skulle springa lös, och självklart jagade Assar musen som besatt, och jag jagade Assar på samma sätt. Musen fångades av Assar, jag kom emellan, plockade upp musen och fick därefter hålla den i ett fast grepp. Den var riven, men turligt nog hade den flera lager skinn, och bara det yttersta var rispat. Det fanns ny päls under. Efter den incidenten insåg jag att jag behövde tillbringa mer kvalitetstid med min katt, och satte honom på flaket(!) i fram på min cykel och cyklade runt med honom på Öfre Slottsgatan. Han uppskattade det sådär.

Inatt tröttnade jag på att trösta en vän som just berättat att hon var sexmissbrukare, att hon just haft en trekant med två tonårskillar och som om det inte vore illa nog så var hon även alkoholist. Efter att ha avslutat vårt samtal ganska snabbt och otrevligt fick jag dåligt samvete, satte mig i hissen på jobbet för att tänka över situationen lite och kom på att jag skulle köpa ett Ikeakök till henne som tröst. På väg till Ikea, som låg bara några fåtal meter bort från skolan, träffade jag på två personer som bråkade; en kvinna som bar en hög pälsmössa och satt på marken i en sovsäck och sålde stora filtar av frotté och en annan kvinna som våldsamt slet och drog i filtarna för att kolla kvalitén samtidigt som hon skrek åt kvinnan i sovsäcken som bara flinade tillbaka. Det stod folk runtom och bara tittade på under tystnad. Jag blev dock så förtjust när jag såg två små terriers som sprang runt lösa i ett trapphus att jag glömde kök, bråk och allt jag höll på med, jag satte mig tillsammans med hundarna i ett hästsläp och åkte iväg.

Två såna här var det som stal hela föreställningen.

Efter vitkålsincidenten cyklade jag iväg och tröstköpte ingredienser till en fisksoppa. Lagade den direkt vid hemkomst till tonerna av bland annat detta. Och bannemig vad jag känner mig tröstad nu!

Ett tips till hungriga som tidigare ätit sig mätta på vitkål:

Fin fransk fisksoppa

(4 portioner)

400 g hokifilé
200 g skalade räkor
1/2 purjolök
1 liten fänkål
1 msk olivolja
1 paket saffran
1 burk krossade tomater
7 dl fiskbuljong (gärna hemkokt)
100 g sockerärter
salt och peppar (gärna lite cayennepeppar)

1. Skär fiskfilén i mindre bitar, skala räkorna. Strimla purjolöken och skär fänkålen i tunna skivor. Fräs saffran i oljan, tillsätt de krossade tomaterna och grönsakerna (utom sockerärterna) och låt fräsa några minuter. 2. Häll på fiskbuljongen och koka upp. Lägg i fisken och låt soppan sjuda några minuter tills fiskköttet inte längre är genomskinligt, det ska vara riktigt vitt. Lägg då i sockerärterna. 3. Häll sist i räkorna, efter det får soppan inte koka mer. Smaka av med peppar och salt. 4. Servera med en klick aioli och valfria grönsaker.

Fast vänta lite, nu känner jag sorgen och ledan krypa på mig igen. Bäst att förebygga med ännu en portion.

Jag åt just en burk med strimlad vitkål (salladstillbehör som blev över efter middagen igår) till mellanmål. Vitkål och ett glas med c-vitamin. Då är man rätt hungrig, rätt desperat och kyl och skafferi är rätt tomma. Nu känner jag mig rätt konstig och har en rätt äcklig eftersmak i munnen. Ska cykla till Lutis och trösthandla lite. Det har jag rätt att göra.

Faktiskt. Ibland. Ibland inte kanske.