Bli bättre bloggare. Skriva om det jag tänker. Och sånt.

Nu drar jag till fjälls.

Ses nästa år.

Nyfärgad, nyscrubbad, nyansiktsmaskad. Äppel-kaneltet är bryggt, en apelsin ligger skalad på en tallrik bredvid mig, själv har jag bäddat ner mig i sängen. Assar ligger i fotändan.

Dags för en helig stund: Jag återupptar en fin jullovstradition jag aldrig bröt mot under nittiotalet. Jag tittar på Help!

Åh!

En film som första gången inköptes som VHS i en skivbutik på Svartbäcksgatan; Digitalen. Åh. Digitalen. Där jag, som liten mellanstadiefjant, fick rabatt bara för att jag handlade Beatlesskivor.

Jag såg den så många gånger, ofta tillsammans med Helene, så att jag lärde mig i stort sett hela dialogen utantill. Vi var ju rätt duktiga på att hitta tillfällen att citera filmen  och öva in replikerna ännu mer så fort vi bara kunde.

Och nu, när jag återupptagit tittandet på en rätt nyinköpt DVD märker jag att replikerna sitter där än. Det finns många, så många, bevingade ord att lyssna till. Så många lysnade scener! Och vi uppfattade i stort sett allt rätt dessutom, kan jag nu med hjälp av dagens teknik (läs: engelsk undertext) säkerställa. Haha, vill man så kan man!

Lägesbeskrivning: Julfirandet är över. Farmor har åkt hem idag. Igel i soffan, har så varit sedan klockan 14. Mätt, slö och lat. Några kilo tyngre än vanligt.

Dresscode: Fleecedress från topp till tå. Rosa raggsockor. Underbart. Kläder att bygga bo i.

Räcker så.

Idag har jag haft tre lektioner. Treorna fick rita med kladdkritor. Ettorna läste jag sagor för.

En helt vanlig dag på gymnasiet!

Fast kladdkritelektionerna var egentligen rätt svåra övningar i att ge instruktioner och att lyssna, bara listigt kamoflerade. Och sagorna ska så småningom eleverna bearbeta till nästintill oigenkännlighet. Men dock. Det är vad jag sysslat med på mina lektioner idag. Ganska roligt faktiskt. Men man blir hes av att läsa högt.

Annars har jag gått dubbelt med läraren i Textkommunikation A, en kurs jag kommer att ta över i vår, planerat resten av veckans lektioner, hjälpt rektorer att formulera mejl, rensat bort kilovis med onödiga papper i mina lådor, rättat elevuppgifter, pärmat uppgifter, tillverkat prov, kollat igenom mina elevers studieplaner, skickat IG-varningar till klassföreståndare, skickat tusentals mejl, svarat på tusentals mejl, planerat Öppet Hus i januari.

En vanlig dag på gymnasiet!

Assar har namnsdag idag. Han har fått ett namnsdagskort av Frida. Fantastiskt fint!

Åh! Inspiration, hopp och irritation i ett. Alldeles, alldeles underbart. Jag har suttit som klistrad vid datorskärmen i nittio minuter nu. Detta ska jag visa för mina elever. Jag börjar med IP på torsdag. EC på fredag. Halleluja.

När jag började gymnasiet hamnade jag på helt fel skola. Helt fel. Fel, fel, fel. Det var gråt och tandagnisslan varenda dag. Jag gick ensam i korridorerna, barfota och trollhårig med freestylelurarna konstant i öronen, mitt bland alla miniräknarnördar som jämförde grafer på rasterna. Ofta lyssnade jag på detta. Lika ofta skrev jag texttiteln på bord, i block, på händerna, ja, lite varstans. Fast med "I" istället för "We".

Efter en tids gråt, tandagnisslan och nästintill avopp fick jag äntligen byta. Från natur till sam. Från Fyris till Skrapan. Å. Skrapan for ever.

Nu har jag flera gånger i rad kommit på mig själv med att skriva det i mitt lärarblock, både vid programlagsmöten och personalmöten. Senast idag. Hm.

Och att Snippe spelade den för mig i köket alldeles nyss vet jag inte hur jag ska tolka heller. Lustigt eller olustigt?