Jag har tillbringat kvällen hos mina föräldrar eftersom farmor följde med till Uppsala och har sovit hos dem efter hennes systers nittioårskalas igår. Jag blev allmänt bortskämd med souvas och hemgjort potatismos, plommonpaj, nybakt bröd, te och bulle. Mamma satt och flätade mitt hår i säkert nästan en timme när vi parkerat oss framför alla tv-program farmor slaviskt följer, det är väl ungefär det snällaste man kan göra mot mig tror jag.

När jag var på väg hem och hade hunnit några trappor i trapphuset ropade hon att jag skulle vänta och så kom hon tassande. ”Jag vet att du tycker det här är fånigt” sa hon och så gav hon mig ett kort. Jag läste det på vägen ut genom porten. Såhär stod det på det:

En dotter

Ett barn är ett mirakel

väl värt att vänta på.

Det största och det bästa

en mor och far kan få.

En dotter kan förtjusa

från början med sin charm

och gärna blir hon buren

av någon villig arm.

Men snart hon börjar tröttna

på att bara vara rar.

Och livet har så mycket

som lockar och som drar

Den tiden går så fort

från liten tjej till stor.

Dock är hon alltid älskad

långt mera än hon tror.

Och ja, jag tycker att såna kort är skitfåniga. Men man kan ju inte bli annat än töntglad ändå. Gullmamma. Jag måste hitta nåt fånkort att ge tillbaka nu bara. Och så vips blev jag en sån som ger bort fånkort. Jävla mamma.

Det är vad vi brukar säga i vår familj.

Han ska ut till varje pris.