När jag fotade mig i en fotoautomat igår upptäckte jag att automaten i fråga var hemsökt, mitt ansikte omgavs av en dimmig aura och bilderna dissades av bankkvinnan som skulle hjälpa mig att fixa ett nytt id-kort. Hon hänvisade mig till en fotograf i närheten och dit begav jag mig idag.

Han hälsade, satte mig på en stol, halade fram en kamera och - tjoff! så hade han tagit en bild som han själv valde ut åt mig. Jag hann inte ens reagera och ser således rädd ut på bilden. Till skillnad från gårdagen, då kameran var hemsökt ser nu jag istället ut som att jag ser ett spöke som jag krampaktigt ler åt. Jaha. Det blir tio år av rädsla i plånboken hädanefter. Jaja. Jag kommer i alla fall att kunna identifiera mig. Alltid nåt.

...det var väl roligt, hurra!

Mmm.

Snöslask som smälter på marken eller letar sig in under mössa och halsduk. Roligt, hurra.

Särskilt när man ska ta sig i kragen och släpa iväg sig till träningen och inte sitta kvar i sängen med kaffekoppen och titta ut genom fönstret. 

Jag känner mig som den sista i min bekantskapskrets som ännu inte läst boken. Eller så inbillar jag mig allt, och bygger mina fantasier på enbart Maja.

Nu har jag i alla fall sett filmen, och eftersom jag fortfarande tänker på den så är den nog en bra film att se. Jo, jag gillade den, inser jag när jag tänker efter. Rätt mycket faktiskt. Den var lite fin och lite hemsk samtidigt. Det är dessutom lätt att bli lite kär i Oskar (eller hade väl varit lätt om jag vore kring tolv i alla fall, nu vill man kanske mest adoptera honom eller nåt) trots hans ofta snoriga näsa.

Dags att läsa boken då.

Här är filmtrailern:

Tanken är att jag strax ska ta mig ner på stan och fixa lite ärenden. Nu känner jag mig lite tveksam. Jag är rädd att jag kommer att dö av det farliga dödsljuset som råder där ute. Det ser frätande ut, åtminstone på livslusten.