När mina två timmars fritid var till ända och jag skulle duscha av mig den här dagen och värma upp den sista lilla biten av själen som ännu var frusen efter väntan på tåget så kallnar duschjäveln. Igen! Jag trodde dessa tragiska dagar var över. Icke. Där stod jag och sköljde balsam ur håret under knappt ljummet vatten.

Precis all solbränna jag lockat till mig under sommaren har försvunnit hann jag dessutom upptäcka när jag stod och blev kall och sur. Vit som ett lakan.

Och det finns inget att laga middag av imorgon, det innebär att jag måste handla.

Det är ju så att man kan börja gråta för mindre.

Eftermiddagsmöte. Tåget hem fyrtio minuter sent och slutligen inställt. Halva lärarkåren väntar och huttrar i nästan en timme på perrongen. Vinden blåser igenom mössan, in under jackan under huden och in i själen, dessutom får den kajorna att virvla runt handlöst, som svarta disktrasor nån slängt upp i luften. Ljuset är sådär blekt som det är precis innan solen börjar gå ner; dödsljuset. Himlen är stålgrå. Jag ville bara gräva ner mig i en lövhög och stanna där till våren är här igen.

Och när jag kom hem var det bara att laga mat, äta mat, packa mat i lunchlådor, stoppa ner disken i diskmaskinen, och tada – knappa två timmars fritid innan jag måste sova. Bra liv.