är allt annat än vad jag känner mig som. Fast om jag tänker efter så kanske jo, ändå. Liten, trött och skrynklig. Jag vill bli buren och omhändertagen, inte alls planera religionslektion och rätta prov (mot mina principer tog jag hem en massa arbete idag, det här är Skoldagen Som Aldrig Tog Slut. Klockan tio i sju på morgonen klev jag på tåget och träffade på en gammal kursare, pratade skola hela vägen lång istället för att lyssna på musik och halvsova, klockan fem på kvällen rusade jag iväg från ett möte för att hinna med tåget hem. Vem vet, övriga deltagare kanske sitter kvar där än.

Anledningen till att jag rusade till tåget innan evighetsmötets slut var att Snippe och jag skulle träffa en liten myra som heter Mira. En helt ny människa! Liten, trött och skrynklig, men med mycket mjuk päls.

Nya regler på sjukhuset gjorde att vi fick sitta utanför hissarna(!) och prata med Mira med familj, det gjorde att jag inte vågade mig på att hålla i det tredje spädbarn jag i annat fall någonsin hållit i; det var alldeles för många vassa fönsterbrädor, kantiga element och stengolv runtomkring. Jag behöver en djup soffa för att våga mig på såna äventyr. Men jag tittade och klappade!

Trött igel tittar på trött myra. Notera vassa fönsterbrädor och hårda element. Kallt stengolv.