När jag beklagade mig över ljummet duschvatten, förlorad solbränna och annat elände igår anade jag föga att det skulle leda till att Alexandra därför skulle sympatibaka GI-muffins till mig. (Hade jag vetat det hade jag inte tyckt så synd om mig, och det hade förstås gjort att det kanske inte blivit nåt blogginlägg what so ever, vilket hade reslulterat i inga muffins. Så tur att jag inte visste det då.)

Goda är de minsann, inte med clementin eller tangerine i, däremot apelsin!

Jag har gått och fått mig en mycket god granne minsann! Gullig kompis är hon också dårå.

Och frukosten imorgon kommer att bli så mycket roligare än fil och müsli.

Titta så fina och nyttiga! Och varma var de när jag fick dem...

Den här är garanterat bra mot illamående den också.

Den är också bra när man går i högstadiet och inte vet vad man ska skriva dikt om på engelskan. ”Thinking how it used to be…” börjar ett av mina bästa alster vill jag minnas. Jag fick mycket beröm.

Detta är därtill något av det bästa som råkar finnas inom det där området som kallas musik. Varsågoda.

Jag trodde att jag skulle svimma, kräkas eller kanske dö lite lätt. På rikt. Mår fortfarande skumt men ligger nedbäddad med tv:n på, en balja te och en påse med naturgodis vid min sida.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt imorse började jag må som hade jag ätit råttgift eller nåt annat dödligt gift, och det precis innan ett utvecklingssamtal. Jag bet ihop, satt där vit och svettig och frågade om svaga och starka sidor, sen vacklade jag in i ett vilrum och låg och stirrade upp i taket en halvtimme, funderade på om jag skulle ringa Snippe och begära skjuts hem. Så åt jag en clementin, bestämde mig för att jag var tvungen att bli bra, orkade nämligen inte sjukanmäla mig eller ordna med uppgifter till klasserna att göra om jag skulle vara borta, och det verkar som om kroppen köpte mina argument om än långsamt. Eller så var alltihop bara lågt blodsocker.

Mina rumskamrater hann gissa på graviditet, ätstörningar och utbrändhet innan jag stod stabilt på fötterna igen. Det kanske var så enkelt som clementinbrist.