Fick skjuts av en kollega till Systemet i samhället där jag jobbar. Bra, tänkte jag, då slipper jag valborgsmässoköandet i Uppsala. Vi åkte på en håltimme, och var lite nojiga över att möta elever på väg upp till vårt rum på vägen tillbaka. Dolde systemetkassarna i andra, vita påsar, gick bakvägen och tog trappan upp med långa kliv. Puh. Vi mötte inte en själ.

När jag gick ut ur rummet mötte jag en flock gallopperande ettor som skrek "Niiiina - vi såååååg! Vi veeeet vad du har gjort! Fyyyyy!"

Jävla klassrum med fönster åt baksidan.

jag hörde den här. Säkert en massa år. Nina, Maja och Eva hemma hos Hanna är vad jag ser om jag blundar. Kanske är vi 16 nånting. Snubblade över den i jakt på helt andra saker, och det visade sig att jag gillar den idag också. Lite för nostalgin och lite för att den faktiskt är bra på rikt.

Balkongen är städad och möblerad. Taklökarna är på plats. Jag har fått mina skott av mamma. Förutom svartöga och blomman för dagen som jag blivit lovad så fick jag dessutom blåsalvia och lejongap på köpet. Min krasse har börjat titta fram. Åh, det ska bli så fint, så fint. Nu fattas inget på listan, varken för mig eller Snippe, förutom den där jämrans rosenbönan, som verkar helt hopplös att få tag på. Nån röd slingerväxt ska det fan bli, jag är orubblig.

Ibland önskar jag att jag vore rökare, då skulle jag tillbringa mer tid på balkongen än vad jag gör annars.

   Blåsalvia

Lejongap

Om det vore så väl...

är en film som säkert omnämns i boken 1001 filmer du måste se innan du dör, en bok Snippe jagat förgäves på stan idag. Cykeltjuven jagade dock inte förgäves inatt. Nu har någon stulit den… är det fjärde? cykeln av Snippe på mindre än ett år. Undrar om jag har smittat ner honom med min åkomma. Den blev dessutom stulen utanför mitt hus. Alla andra cyklar stod kvar i cykelstället.

Snippe beställer böcker via Internet istället, och kanske är det så tjyven kränger våra cyklar också.

Två något dämpade AIK-are dök faktiskt upp på religionen. En låg över bordet och en stirrade mest på ett papper och sin mobil. Men de kom!

Jag har skrivit om det förr, men jag gör’t igen. Jag blir så påverkad av mina elever. Den här veckan har det mest varit positivt; jag blir fortfarande glad över att de verkar uppskatta mig och mitt sätt att undervisa och känner mig nöjd och stolt när det går bra för dem eller efter att ha haft en lektion som flutit på smidigt. Eller som igår när jag pratade med lättade treor som just kommit ut från provsalen. Jag tycker så mycket om dem! Andra veckor kan det vara tuffare, även om det egentligen är nåt positivt i botten; allt fler kommer till mig med förtroenden, det kan handla om hemförhållanden, sjukdomar, taskiga pojkvänner eller orättvisa lärare. Och jag blir glad av att de vill prata med mig, jag försöker göra vad jag kan för att hjälpa dem, men jag kan ju fan inte släppa det sen. Jag tar med mig mina elever hem. I huvudet alltså. De dagarna är tunga.

Sen finns det ju elever som är påverkade också. Av ett eller annat. Jag stod och väntade på tåget hem med några andra lärare när en av mina elever kom upp för trappan till perrongen. Jag hälsade. Han glodde på mig och ropade neråt ”’Örru! Din favoriiitlärare är här!” jag hann tänka "oh, shit" och upp kommer en annan kille i klassen älgande. ”Niiiinaaaaa!” ropar han och kommer fram och skelar mot mig och frågar när ett arbete ska vara inne. (”Inte för att det spelar någon roll, jag har redan gjort det.”) Aspackade var de! Skulle på fotboll i Stockholm. Mina kollegor skrattade, om det var åt mig eller dem vet jag inte riktigt.

Jag satte mig i en annan vagn men passerade dem när jag skulle av. ”Niiiniiii! Niiiniii!” ”Det där är vår läääärare!” informerade de resten av vagnen om. Jag blev både lite rädd och lite rörd, haha.

(Av någon anledning tror jag dock inte att de kommer till lektionen imorgon...)

Sitter och slösurfar för att jag inte har samvete att plocka in katten än (han har varit ute drygt trettio minuter sedan han sjöng sorgliga klagosånger i hallen om små oskyldiga djur som tvingas kissa i lådor inomhus) men egentligen vill jag bara duscha och lägga mig. Att duscha och sedan behöva klä på mig och gå alla trappstegen ner till porten för att ropa in skrället är alldeles för besvärligt. Har jag väl krängt av mig alla kläder orkar jag inte kränga på mig nya. Och vilket antiklimax att behöva frysa efter att ha tinat upp mina ben i varmt vatten, ben som fortfarande är frusna efter vårens första allvarliga utefikastund (20 minuter i sol, två timmar i skugga med kaffekoppen som enda värmekälla. Men det var det värt!) Aldrig. Efter en dusch orkar jag max stappla från badrummet ner i sängen. Max. Hade jag haft heltäckningsmatta i hallen hade jag säkert kunnat lägga mig på den och sova lyckligt natten lång.

Nej nu räcker det. Nu får lillkillen komma. Jag mutar med skinka.

Jag sitter och vaktar elever jag inte känner nu. YYYyyyyy. Jag har nog aldrig känt mig så hönsmammig. Jag vill gå upp till salen där ”mina” fina, söta elever sitter, och springa runt och klappa på dem och ropa uppmuntrande ord till dem. Om 40 minuter slutar jag vakta, då ska jag smyga upp och kika på dem genom glasdörren...