Klockan är kvart över sex på kvällen och jag sitter kvar i skolan. Om femton minuter är det föräldramöte. Pendlare som jag är, så har jag inte åkt hem utan suttit här i min stol, rättat så att bläckpennan nästan blöder och stirrat på datorskärmen så att ögonen nu flimrar i takt med den. Nyss var jag ensam i några timmar, då kunde jag lyssna på musik, nu har jag sällskap igen så det är fläktens surr som får stå för underhållningen. Surr och knattrandet på tangentbordet.

Jag är hungrig. Jag skulle ju laga spaghetti och köttfärssås ikväll. Det blir inget av med det nu. Det blir fil och säng när jag kommer hem gissar jag. Jag vet inte hur lång tid ett föräldramöte tar, men jag gissar på omkring tusen timmar.

Det är knappt två timmar kvar, så lite tid till att allt ska gå fel finns fortfarande kvar men om inte det händer så blir jag nästan förbryllad över vilken komplett vecka jag har haft. Den har liksom gått helt efter regelboken. Arbetsdagarna gick fort, lektionerna var roliga att genomföra, eleverna var gulliga, nästan hela bunten inklusive de farliga tonårsslynglarna jag blivit varnad för, fredagen innebar trevligt samkväm med några lärare, sedan god mat och hemmakväll med Snippe, lördagen efterlängtad sovmorgon, åka bil och lyssna på musik, avkopplande besök hos stugägare på landet, häng i en soffa och kaffe på det. Senare middag med vin framför brasan tillsammans med Hanna, söndag sovmorgon igen. Skräpmatsbrunch, slöande i sängen, spännande bok och spinnande katt, fika med Erika och sushi och film som avslutning på dagen. Jag har till och med hunnit manikyrera mig; fila, olja, nagelbandskräma och måla tre varv med nagellack. Sjukt. Lördagens finmiddag räcker till lunchlådor imorgon. Det känns som om någon driver med mig. Gubben i lådan, som Snippe brukar vara arg på med jämna mellanrum. Kanske sitter han och lurar på mig i nåt hörn, fnittrandes för sig själv. Usch, nu blev jag nästan lite skraj.

Undrar alltså om något måste gå fel nästa vecka för att kompensera all o-otur jag haft de senaste dagarna. Var just tvungen att kolla, och den trettonde är på ingång snart, men en lördag den här månaden.

Jag är förmodligen full, eftersom jag och min finaste Hanna har delat på två flaskor vin och mestadels suttit framför den tända kakelugnen och pratat. En del skit, mycket viktigt. Jag gillar Hanna. Som fan. Hon delar på förstaplatsen tillsammans med en annan fin tjej. Nu sitter jag ensam kvar med ett glas vin. Hanna var tvungen att dra sig hemåt. Inte helt ensam är jag. Ace är kvar.

Önskar lite att jag vore tretton. Nästan. När man var tretton var allt väldigt enkelt och samtidigt väldigt svårt. Jag saknar det enkla. När man kunde gå upp i en känsla helt och hållet. När en idol var en IDOL. När man ärligt ÄLSKADE sina idoler och ville gifta sig med dem.

Jag och Snippe halkade in på en trettonårig tjejs bilddagbok igår, (när vi var tragiska med varsin dator på magen) och hon visade sig vara ett mycket stort Zeppelin- och Kissfan (fin smak, Page och Ace var favoriterna) och jag blev nästan avundsjuk. Jag skulle också vilja kunna vara förmögen att älska ett band så ovillkorligt som man kunde när man var tretton, fjorton år. Jag minns hur det var. Det var fint. Man var aldrig ensam. Man hade alltid så jävla rätt.

Och det är jag ju inte förstås. Ensam alltså. Jag har ju Ace precis just nu. Och rätt har jag. Nina tretton.

Det blev inte mys med filmtittande i sängen. Det blev två trötta troll som låg nedbäddade med varsin laptop på magen. Visserligen trevligt, lite komiskt men kanske inte samma mysfaktor... Det finns för mycket teknik i det här hemmet.

Fast inte för att det har varit en dryg vecka. I själva verket har de här fem arbetsdagarna gått väldigt fort, och fredagen som är min längsta dag med flest lektioner av alla dagar i veckan varav två med ”svåra” klasser gick smidigt som en sockerkaksdeg – jag har haft roligt! Log i stort sett hela dagen och småskrattade mig i igenom en religionslektion med den nya eltrean.

Sen en öl och tapas på Katalin med några pendlarlärare, stadsvandring med Snippe, mer tapas till middag, ett glas vin, en kopp nyinköpt tillika nymalet kaffe, mörk choklad och jordgubbar. Nu är jag seg som kola i huvudet, småfrusen och trött och mina tankar om hur skönt det ska bli med sovmorgon imorgon gränsar nästan till det perversa. Snippe har redan bäddat ner sig, jag joinar om en stund, ska bara mosa till mig ännu mer i duschen innan. Sen blir det filmtittande i sängen. LYX!

Som tack för att Snippe hjälpt Kritan med hennes sjuka dator så fick han två presenter igår. En fin tavla till köksväggen som hon broderat helt själv och en äkta musmatta. Även äkta Kritanidéer, haha.

Hemtrevnaden steg med flera grader!

Imorse vaknade jag innan klockan ringde och var så jävla nöjd över att jag drömt störda drömmar som jag sedan kunde blogga om, jag låg riktigt och log för mig själv i min nyvakenhet. Sen somnade jag om och när jag vaknade för andra gången hade jag glömt bort drömmen. Det enda jag minns nu är att det till viss del handlade om smörgåsar. Besvikelsen är oerhörd. Oerhörd!

När jag kom hem från en ypperlig middag hos Kritan (där Snippe fick fantastiska presenter, foton på dessa kommer senare att pryda bloggen, de måste bara komma hem först. Snippe avvek för att gå på ännu ett besök innan hemgång) och traskade in på gården möttes jag av Assar som satt på en motorhuv och använde sig av stora mistlursjamet för att få mig att förstå att han hade fått vara ute ensam HELVETES FÖRJÄVLA LÄNGE, för att använda hans egna ord. Efter att jag serverat honom hans middag kröp han ihop till en grå kanelbullsimitation i mitt knä och lät som en mindre dammsugare. Jättesöt. Tills han bet mig i näsan. Då var det inte roligt längre.