Apropå vad eleverna skulle göra på sina studiedagar. När vi klev av färjan från Eckerö i fredags stod delar av eltrean i täten av klungan med människor som skulle gå ombord. De ropade och bankade på glaset som skiljer kön på väg in från kön på väg ut varenda gång de möttes av en lärare de har. ”Niiiiiina! Wööööuuuuuhhh!” Och så vidare. Man hörde flockens rop med jämna mellanrum under hela promenaden genom tunneln.

 

Undrar om de också skulle sitta i tvärgrupper och diskutera eller om de skulle följa ett annat exempel från torsdagen.

I den här spöklika korridoren satt vi inte i tvärgrupper. I den här korridoren spenderades mycket tid efter middagen. 

Idag blev det officiellt. Det är höst. Snippe och jag har gått årets första riktiga höstpromenad med tillfällen att sparka i lövhögar och jag har röjt på balkongen, borta är nu alla blommor som har börjat sloka allt mer de senaste veckorna. Det skar i hjärtat, men samtidigt som jag bland annat lyssnade på Rip it out (och detta är sant, en lycklig eller olycklig beroende på hur man ser det, slump) så slet jag av alla stackars stjälkar och hällde ut jord och rötter i stora säckar som nu är tömda i komposten. Det var bara att stänga av hjärtat och bita ihop, ingen plats för sommarmelankoli. Hösten är här – allt ska bort!

 

Och nu är det så naket.

  

Höstblommor är på plats, men de är inte lika optimistiska som sommarens, de verkar inte ha samma planer på att ta över.

Efter att allt var över, när säckarna med blomlik var tömda, nya växter planterade och balkongen sopad tog jag en gravkaffe till sommarbalkongens ära tillsammans med den enda krassen som är kvar, nu i en vas på balkongbordet:

Det blev tema orange. Eftermiddagssol, hatifnattar på kaffekoppen, sista krassen i en vas, tjärlakritspastiller från färjan och clementiner. Och så choklad med citron- och ingefärssmak. Låter kanske äckligt men är riktigt gott.