Ett av de säkraste sätten att göra mig lycklig på är ganska enkelt. Det är att vara koltrast och sjunga för mig en tidig morgon eller en sen kväll. Ibland kan dessa två tidpunkter sammanfalla. Är man inte koltrast är det förstås rätt svårt att lyckas just med den lyckan.

Nu är dessa två tillfällen till lycka förbi för i år, det dröjer några månader till innan koltrastarna sjunger för mig igen. Hålla sig undan och krafsa hysteriskt i buskarna kan de göra även om hösten, men de håller klaffen medans de gör det. Häromdagen upptäckte jag en stilla koltrast på min väg till tåget. Några månader framöver får jag titta på den och kanske även lyssna på det här för att komma så nära just den sortens lycka som koltrastsång kan ge mig:

Jag drömde att vi hade ett stormöte med alla lärare i hela skolan (som i drömmen uppgick till några hundra, alla samlade i en gigantisk aula) och en för mig okänd lärare ifrågasatte huruvida jag skulle få fortsätta arbeta eller inte eftersom jag ”inte liknade en flygvärdinna särskilt mycket” varpå jag blev ofantligt upprörd och höll ett mycket känslosamt tal i vredesmod. Jag förklarade även min kärlek till jobbet som lärare i allmänhet och skolan jag arbetar på och eleverna jag undervisar i synnerhet och fick applåder, men bara av de kvinnliga lärarna. Sen vaknade jag och visste inte riktigt hur jag skulle tolka vad som hänt under natten. Jag har klackskor på mig idag och ger tydliga instruktioner med hela kroppen som hjälp, för säkerhets skull.