Ibland skulle jag vilja sålla. Sålla bland de människor som finns omkring mig. Vissa vill jag plocka bort för att de gör omvärlden till en sämre, orättvisare plats, vissa för att de bara är rakt av puckade och gör mig irriterad. Människor som måste framhäva sig själva, sina åsikter och ha rätt till varje pris, oavsett om det innebär att man vinner på en oskyldigs bekostnad eller att de bara vinner billiga poäng som egentligen inte finns. Idag har jag råkat ut för båda sorter, och det innan middagstid, lite för mycket för vad jag orkar med en lång fredag fylld av måsten och plikter.

Och sen tänker jag att, jaja, men jag kan ju försöka göra saker så bra som möjligt i alla fall. Jag kan ju kämpa för att ge alla samma chans i alla fall.

Och jag tänker att jaja, men låt dem vara idiotiska då, det är inget att bry sig om, ingen idé att försöka hjälpa dem att förstå, för de vill inte.

Och så känner jag mig harmonisk en stund. Ler mitt mildaste leende och rullar mina tummar. Andas djupa, lugna andetag, fyllda med friskt syre och känner att världen är rätt underbar ändå.

Och sen spricker den fasaden och så sitter jag och håller långa dialoger för mig själv i huvudet så fort det är tyst omkring mig. Dialoger där jag självfallet får sista ordet och mina irritationsobjekt erkänner sig slagna och kryper tillbaka till undersidan av de stenar de kom ifrån.

(Å, jag skulle verkligen vilja skriva alla detaljer, alla ord i de samtal jag varit involverad i (både de verkliga och de i mitt huvud) men det funkar ju inte så, det här med Internet och bloggar och så va. Jag vill inte hänga ut någon. Jag får hålla mig till fina fantasier där förutom irritationsobjekten försvinner från min vackra horisont även omvärlden får veta vilken vis och klok person jag är och hur dumma resten är och hur fel de har och gör.)