Jag halkade in på ett test via en annan blogg. Förutom lärare finns visst andra yrken som passar mig också. Kan ju vara värt att lägga på minnet om det skulle krisa någon gång? Många av förslagen känns inte helt galet tänkt faktiskt, det är åtminstone inte så att jag får kräkkänslor av att tänka mig in i yrkesrollerna som presenteras. Eller ok, präst känns väldigt otänkbart, religionslärare till trots. Eller i mitt fall är väl snarare en av anledningarna till att jag blev lärare i bland annat religion att just samma livsåskådning som gör att jag inte kan tänka mig att vara präst gjorde mig till lärare. "Inte kan tänka mig att vara präst", förresten, det skulle ju helt enkelt vara en total omöjlighet.

Och jag citerar:

Ninas personlighetstyp:

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa Nina:

Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Man såg skräcken lysa i hans ögon. Den lille killen som intet ont anande ringde på vår dörr för att fråga om vi ville köpa jultidningar (i september!). Han hade nog inte väntat sig att mötas av en hyperaktiv katt som rusade från rum till rum, en igel som satt och tryckte i sig sushi som om hon just varit nära att dö svältdöden och som den absoluta grädden på moset fyra mer eller mindre långhåriga hårdrockare som iförda mörka kostymer hysteriskt sprang runt och sminkade varandra (när de inte åt paj eller drack whiskey) samtidigt som det spelades rockmusik på högsta volym. Han stod blickstilla med tefatsstora ögon i hallen, jag fick locka in honom i köket så att han inte skulle bli omkullsprungen.

För att inte ge honom men för livet sympatibeställde jag en bok.

Här är de fyra färdigsminkade på väg till fotografen (tre sekunder efter att bilden togs rusade en hyperaktiv katt efter dem och skulle följa med. Jag fick springa efter och distrahera honom tills de tuffa killar han bestämt sig för att leka med hade svängt runt hörnet):