Jag vågar mig på att publicera den här bilden eftersom den redan ligger ute på ett antal bloggar och på facebook. Och för att det var jag som bad dem att ta den.

Här är några av mina fina. Fina! Och de har tatuerat sig med samma motiv för att de tycker så mycket om varandra. Galet men fint gjort. Jag kommer att sakna ihjäl mig när de går ut. Att man kan känna såhär för ett gäng slynglor (och vissa slynglar också för den delen). Det är ju helt galet det med. Men känns fint.

Imorgon ska jag vakta bland andra just dessa damer. Då är det nationellt prov i svenska. Jag är garanterat mer nervös än vad de är. Klockan sju tänker jag vara på plats; kolla datorer, skrivare, lägga ut informationsblad... Jag är ansvarig svensklärare för hela jälva alltet. Åtta klasser, sju salar. Och jag har organiserat allt. Gaaah.

Återigen: Gaaah.

I söndags såg jag det sista avsnittet, och redan idag känner jag mig lite ensam. På rikt! Patetiska igeln. Jag saknar mina vänner! (Och så är jag ju såklart lite hemligt kär i Jonathan Garrett, schh, säg inget till Snippe.) Hittade boxen på Ginza (har gett bort exemplaret som fanns på Akademibokhandeln till mor) och ska genast beställa. Så kan vi umgås närhelst jag vill. Underbara teknik av idag.

Åh, nu ska min före detta lägenhet ut på marknaden igen. Äkta rebound-lya! Först ett år med mig, sen kom Guffa och nu flyttar Martin.

Fina Swedenborgsgatan, du bor ändå i mitt hjärta. Eller ska man säga att mitt hjärta bor i dig? Som jag slet och pysslade med väggar, golv och kök, grät och lagade mig själv igen...