För ganska precis ett år sedan så bakade jag, tillsammans med Linda, Kritan och Linnéa, pajer som skulle räcka till 90 personer. För ganska precis ett år sedan fyllde nämligen Snippe trettio år, och det firades med pompa och ståt. Och en massa pajer.

Sedan dess har jag inte bakat paj. Jag fick som lite nog. Ingen paj för mig, förrän alldeles nyss, då jag rätt oväntat även för mig själv bakade en paj som jag inte ens ska äta ikväll utan ska ha till matlåda imorgon. En bifteki-paj med tomat och ost. Dinkel- och sojamjöl. Bara en sån sak. Jag är sjukt stolt över mig själv (och lite besviken över att Snippe inte riktigt har hajat storheten med det hela ännu. Men jag bidar min tid...).

När jag ställde pajen på köksbordet blev det inte bara en paj, det blev även ett höststilleben.

Förutom att jag fått en p-bot på min bil som stått på min gamla gata i tusen år, eller åtminstone sedan jag flyttade därifrån och mer därtill, så är dagen bra. En p-bot för att bilen stått där i över 24 timmar. Någonting är skumt med detta. Snippe-snok ska kolla upp varför de bötfäller igelbilen för 24 timmar när bilen de facto har stått ett drygt halvår på samma ställe (där det inte finns någon regel för hur länge man får stå) och jag har i min tur lovat att börja övningsköra igen (igen? Kan man verkligen säga "igen" om man typ övningskört tre gånger i sitt liv tidigare?) för att åtminstone ha lite bättre koll på bilen, och som positiv bieffekt även kanske skaffa körkort en dag.

Nu står igelbilen på gästparkeringen nere på gården. Assar sprang rakt fram till den när han gick ut och luktade noggrant på hjulen innan han satte sig tillrätta på motothuven. Undrar om den luktade gammalt revir.

För mig luktar den bilen alltid dags att åka till stranden. Det kommer nog inte spela någon roll hur länge jag än har den i min ägo, de första åren jag kom i kontakt med den bilen var säkert 90% av resorna på väg till Hölick, världens finaste strand. Jag var nio år när bilen var ny och jag satt i baksätet (i mitten så att jag hade koll åt alla håll, om inte Helene var med, då satt jag på höger sida och hon på vänster. Och så tävlade vi om vem som såg mest djur på vägen till Hölick och hem). När man gick tillbaka till bilen efter en dags sol och hav var det otroligt noga att man borstade bort all sand från fötterna. Farfar skötte den minutiöst noggrannt (inte som jag, som låter den stå ensam och övergiven och bli lappad och fågelbajsad på... Stackars liten bil). Så när jag sätter mig i framsätet får jag alltid sommarlov-och-baddagskänslan i näsan avsett årstid, ålder och ärende.

Jag ligger nu på sängen under en filt, solen lyser lite höstgult genom fönstret och jag är mätt och belåten. Ljuset gör att allt blir lite gröngulare härinne.

Skjuter upp alla måsten till imorgon, det blir tidiga tåget istället, ingen tid för rättning idag, jag har nog med att vara seg. Diskmaskinen surrar sövande, kaffet håller mig vaken. Snart dags för film.

Inatt drömde jag en massa rörighetsdrömmar, alltså, när allt blir rörigare och rörigare och jag får svårare och svårare att ta mig ur alla kaossituationer som uppstår. Bland annat så pratade jag i telefon med grannen ovanför och hade inget att säga, glömde bort vad hon heter, vad hennes man heter och att de har ett barn, vad de gör och varför vi ens pratade i telefon. Jag vågade till slut inte säga nåt, för allt som kom ut ur min mun blev fel. Jag försökte avsluta samtalet som gick på tomgång men det var omöjligt, tillslut fick jag en blackout och gick därifrån. När jag tittade på telefonen en stund senare såg jag att hon fortfarande väntade på att jag skulle komma tillbaka till luren, och att samtalet hållit på i 80 minuter.  Jag förstod då att jag skulle bli tvungen att flytta.

Det var väl inte så illa i och för sig. Det jobbigaste inatt var när jag skulle använda mig av datorn, men varenda meny jag klickade på, varenda mapp jag skulle in i bara visade en massa bilder på mig där jag höll på att drunkna. Proffsiga foton, tagna ovanifrån, redigerade i photoshop. Alla av mig när jag höll på att sjunka ner under ytan. Jag tyckte inte att det var lika obehagligt i drömmen som jag gör nu i vaket tillstånd. Då blev jag mest irriterad för att jag inte kom ut på nätet.