Igår åt jag lunch i skolmatsalen. Jag brukar ta med mig lunchlådor men jag hade varken orkat laga mat eller handla nåt färdiglagat på torsdagen, så jag tog med mig 45 kronor som det kostar för lärare att äta i matsalen och gick storögt in i djungeln.

Det var en ny upplevelse och samtidigt inte alls.

Jag tog en bricka och en tallrik. Gick till mattrågen. Det var fiskpanetter, någon slags vit sås och kokt potatis.

Sladdriga fiskpanetter, orangea på ovansidan, blekgula på undersidan, sås som smakade mest bara gräddfil och potatis med liksom ett skal trots att de redan var skalade. Ett halkigt gult skal som dolde en svampig vit insida. Salladen till detta bestod av rivna morötter, ärtor och kall, nästintill fortfarande fryst, broccoli.

Precis som när jag gick i gymnasiet. Precis! Jag blev alldeles nostalgisk. Jag åt upp hela portionen i ren chock. Det hade jag nog knappast gjort som tonåring förstås. Och som tonåring hade jag suttit vid ett bord mitt på scenen i aulan och haft spanlunch tillsammans med de andra tuffa i min klass. Åh, vi ägde matsalen.

Fina tider, underbara tider. Spanlunch. Och fiskpanetter. Fast våra hette ibland piratpinnar och var då formade som ankare, fiskar och andra havsassociationer. Formen förändrade däremot varken färgen eller konsistensen. Dessa verkar vara eviga.

Det är sånt här som gör mig lycklig. Rent och skärt lycklig. Jag satt inne på mitt arbetsrum och svensklärarskrattade högt. Många gånger.