Imorgon ska jag se på film med en klass. Ämnet är religionskunskap, filmen Prince of Egypt.

Uuuuhhh.

Vad har jag gett mig in på. Det kommer att vara major kräk- och ångestvarning på mig i 1 timme och 34 minuter, och det kommer inte bero på alla smetiga sånger som kommer att sliska över oss i parti och minut. Det kommer att bero på att jag har sett den där filmen kanske trettio, fyrtio gånger. Minst.

När världen var ung och jag jobbade som barnpassare på Sats fanns inte så många videoband att välja på. Och videon skulle stå på, annars surade ungarna. Den här var en av de kanske tre, fyra som fanns att tillgå. Hellre slisksång än hysteriskt blinkande, bloppande, skrikande Quack pack resonerade jag oftast. Åtminstone trettio, fyrtio gånger. Kanske blir det den fyrtioförsta gången allt brister för mig.

Men det är en risk jag får ta. Jag blev nedröstad av klassen.

Idag har mina elever (inte alla, men åtminstone tre klasser) fått lyssna på Vreeswijk och Led Zeppelin på lektionstid. Ty idag inleddes ett lyrikmoment i svenskan.

Åh, ibland är det extra roligt att få vara lärare och bestämma. Jag bestämde bra trots min subjektivitet verkade det som, de satte igång och tänka och analysera som små ljus. Mycket nöjd med magkänslan idag. Fick dessutom höra att jag är världens bästa lärare av en elev, ännu en notering i komplimangsboken!

Detta är visserligen liveversionen, den som spelades upp i klassrummet var originalversionen, men vafan, Plant är så gullig på hästryggen och med svärd och flugsvamp i hand. Jag är ju svag för vikingar som sagt: