Det här med att gå ut. Jag vet inte.

Jag har nog blivit gammal. Eller kanske bara vis. Eller helt enkelt otålig.

Jag tror att det fan ska bli kul och sen står jag där och blir lack på att jag inte hör nåt, att toakön är en mil lång, att skorna klibbar fast i golvet, att det är tio pers man måste undvika att få ögonkontakt med för att slippa meningslösa hälsningsfraser och panikögonblick när man försöker komma på nåt meningsfullt att prata om. Å andra sidan, de människor man faktiskt gillar och vill prata med fungerar det ändå inte att föra ett samtal med, volymen är för hög, det finns ingenstans att sitta, man blir omkringknuffad av fulla drygon så varje samtal räcker i ca 30 sekunder och man hinner precis avhandla det spännande ämnet ”hur läget är”.

Nä. Jag vill ha förfester. Hemmafester. Middagar. Häng. Jag vill prata med folk. Prata om nya saker, fan diskutera. Hålla i ett ämne mer än i fem minuter. Umgås på riktigt. Säga mer än ”tjahurärlägetfanvadbrajasammahärtyp”.