Det är en ganska loj stämning i skolan idag. Alla hasar liksom omkring. Alla som är här vill säga. Klockan 12 har jag lektion med byggtreorna, varav de flesta var rätt glada i hatten igår. Undrar om de är lika glada idag. Jag gissar på icke så glada. Och icke så ens närvarande på lektionen. Just idag ska en lärarkandidat (som jag dessutom har pluggat religion tillsammans med för hundra terminer sedan) hänga med mig på den lektionen. Jahapp. Föredömligt.

Jag var i alla fall här sju imorse, glad som en trött lärka för att rätta klart nationella proven. Läsa, läsa, bedöma, bedöma. Ångest, ångest, göra om, göra om...

Vad har man för kläder när man ska på studentskiva? Om man är lärare alltså. Är det nu jag ska släppa ut den strama hårknuten och ta av mig de stålbågade glasögonen som jag alltid går omkring med? Måste jag gå omkring och kisa sexigt istället? Vad är reglerna? Måste jag helt plötsligt klä mig som en vuxen eller duger min garderob som den är? Hjälp!

Två något dämpade AIK-are dök faktiskt upp på religionen. En låg över bordet och en stirrade mest på ett papper och sin mobil. Men de kom!

Jag har skrivit om det förr, men jag gör’t igen. Jag blir så påverkad av mina elever. Den här veckan har det mest varit positivt; jag blir fortfarande glad över att de verkar uppskatta mig och mitt sätt att undervisa och känner mig nöjd och stolt när det går bra för dem eller efter att ha haft en lektion som flutit på smidigt. Eller som igår när jag pratade med lättade treor som just kommit ut från provsalen. Jag tycker så mycket om dem! Andra veckor kan det vara tuffare, även om det egentligen är nåt positivt i botten; allt fler kommer till mig med förtroenden, det kan handla om hemförhållanden, sjukdomar, taskiga pojkvänner eller orättvisa lärare. Och jag blir glad av att de vill prata med mig, jag försöker göra vad jag kan för att hjälpa dem, men jag kan ju fan inte släppa det sen. Jag tar med mig mina elever hem. I huvudet alltså. De dagarna är tunga.

Sen finns det ju elever som är påverkade också. Av ett eller annat. Jag stod och väntade på tåget hem med några andra lärare när en av mina elever kom upp för trappan till perrongen. Jag hälsade. Han glodde på mig och ropade neråt ”’Örru! Din favoriiitlärare är här!” jag hann tänka "oh, shit" och upp kommer en annan kille i klassen älgande. ”Niiiinaaaaa!” ropar han och kommer fram och skelar mot mig och frågar när ett arbete ska vara inne. (”Inte för att det spelar någon roll, jag har redan gjort det.”) Aspackade var de! Skulle på fotboll i Stockholm. Mina kollegor skrattade, om det var åt mig eller dem vet jag inte riktigt.

Jag satte mig i en annan vagn men passerade dem när jag skulle av. ”Niiiniiii! Niiiniii!” ”Det där är vår läääärare!” informerade de resten av vagnen om. Jag blev både lite rädd och lite rörd, haha.

(Av någon anledning tror jag dock inte att de kommer till lektionen imorgon...)

Jag sitter och vaktar elever jag inte känner nu. YYYyyyyy. Jag har nog aldrig känt mig så hönsmammig. Jag vill gå upp till salen där ”mina” fina, söta elever sitter, och springa runt och klappa på dem och ropa uppmuntrande ord till dem. Om 40 minuter slutar jag vakta, då ska jag smyga upp och kika på dem genom glasdörren...

Skola alltså.

Men bara bra saker.

Jo, jag kom på att det kanske var flera av mina elever som bloggade, så jag sökte lite på måfå. Hittade faktiskt två till varav en skrev detta: ”Nu är det bara några få dagar tills jag börjar skolan igen & det känns inge vidare måste jag säga. Men mitt nyårslöfte var att bli en positivare jag, därför ser jag det som en bra sak för […]. Så ska vi ha Nina i svenska & det blir super.” 

Rätt fin känsla. Gipor uppåt sträck! 

Och på tåget hem idag sa rektorn att jag får vicka även nästa termin! Inga papper är påskrivna, så jag vågar inte ropa hej än. Men jag kanske kan säga det, lite tyst liksom. Hej.  

Det skulle vara så himla roligt att få stanna. För trots att jag gnäller så trivs jag som fan. Vill inte byta yrke och helst inte arbetsplats heller.

ÅÅÅååååååäääääh. Det känns som att hela dagen gått åt till att tänka på skola, skola, skola. Och än är det inte slut. Samtalet med eleven imorse gick… jag vet faktiskt inte. Hon gick i totalförsvarsställning och var arg på allt och alla och ”skiter i allt och alla”, trots att jag verkligen ansträngde mig för att inte välja sida. Hon kände sig ändå orättvist anklagad. Jag får väl se hur det känns imorgon om hon dyker upp. Kanske har det värsta lagt sig och stoltheten inte lika viktig att upprätthålla. Jaja, det ordnar sig nog med tiden. Hoppas jag. Jag gjorde så gott jag kunde i alla fall. Och blev en lärarerfarenhet rikare.

Det gick åt mycket energi i alla fall, och sen ännu fler möten på det, uppgjorda och spontana. Mer energiåtgång. Ingen tid kvar till att förbereda inför imorgon.

Så det får jag roa mig med ikväll. En religionslektion (min svåraste på hela veckan, den med klassen där en klarade förra provet och resten fick IG) är färdig, dessutom en inlämningsuppgift för dem som inte heller klarade första omprovet och en examinerande inlämningsuppgift till nästa moment. Puh.

Nu måste jag slita mig från skärmen ett tag, ska promenera iväg för att handla middag, sen återvänder jag till flimmerskenet ett tag för ytterligare en religionslektion att putsa lite på (religion är så mycket svårare att förbereda, antagligen för att jag tycker att det är ett så mycket tråkigare ämne att undervisa i än svenska) och sedan den stora uppgiften för kvällen (natten): Förbereda ett muntligt framförande. Fem minuters anförande om en text och en bild på temat hur mår du? Mina stackars treor är skitnervösa inför nationella provet i svenska, så jag tänkte att jag avdramatiserar och är extra tydlig genom att göra den muntliga uppgiften inför klassen själv först, men med ett tema från 2005. Kanske har tagit mig vatten över huvudet eftersom jag inte bestämt vad jag ska prata om än. Men äh. Interå. Man är väl drottningen av sista minuten.

Och än är den minuten inte slagen på länge.

Vissa har fyllt arton, men de känns ändå som barn. Och de är så trasiga en del av dem. Jag är klassföreståndare för en etta. Nästan en tredjedel har så hög frånvaro att de riskerar att få studiebidraget indraget. Det är allmänt olyckliga unga människor, det är kuratorsbesök, deltidssjukskrivningar, psykologbesök, skolk och en massa intyg hit och dit. Mycket smink och ytterjackor att gömma sig bakom. Det gäller inte alls alla i klassen men en så stor del att det märks. Ordentligt.

Idag fick jag höra av en annan lärare att klassen är i upplösningstillstånd över att en skrivit en massa elakheter, med ganska grova ord, om resten av klassen i sin blogg. Otroligt dumt och onödigt, väldigt barnsligt gjort. Elakt. Men läser man igenom bloggen, vilket jag nu har gjort, så står det allra, allra mest om hur ensam och olycklig hon känner sig. (Och inte blir det väl bättre av det här.) Imorgon har jag dem på morgonen. På eftermiddagen ska jag och några andra lärare ha möte om ytterligare en elev i klassen som mår dåligt. Nästa vecka är det dags att prata om en tredje. Känns som att jag ska ställa in mig på lite svenska mycket terapi dagarna framöver. Och jag tycker så mycket om dem allihop! Precis alla. Jag vill att de ska må bra, fan jävla skit att man är så maktlös.

När jag efter träningen skulle handla mat fastnade jag istället framför tandkrämerna och stirrade i tomma luften medan jag tänkte på alla trasiga barn. Då spelades den här i högtalarna. Jag är inget särskilt stort Broder Daniel-fan, men jag var tvungen att stå still under högtalaren hela låten igenom. Kändes som om de spelade soundtracket of my elever: