Läraren jag vikarierar för kom och hämtade sina saker i fredags. Tömde lådor och skåp, verkade lättad och svårmodig på samma gång. Frågade om klassen han hade svårast att komma överens med fortfarande bet varandra. (Jag hade dem den dagen och berättade att han var på besök. ”Är han!? Ska vi bitas?” frågade de genast. Det var rätt många marscher ner till rektorn på den tiden har jag för mig.)

När jag inte hade lektion satt jag på min skrivbordsstol och tittade på när han sorterade papper. Kunde inte sitta och jobba när han stökade omkring men kunde heller inte gå iväg, det kändes oartigt. Han är ju min gamla handledare. Så jag satt och konverserade. Kallprat i timmar. Jag kände mig nog också lättad och svårmodig på samma gång. Men på mitt sätt.

När han åkt iväg med bilen full av papperskassar rågade med pärmar, papper och böcker och med två sopsäckar med lika mycket kvarlämnat papper så smög jag mig ner till expeditionen. Jag kunde inte låta bli. Studierektorn satt på sin plats så jag tassade in och kände mig fånig och osäker, men vafan, jag kunde ju inte låta bli att fråga. Om min framtid. Nu när han sagt upp sig liksom. ”Jae, vahettereva, alltså, vet ni nåt nu? Om mig alltså? Sen liksom?”

Och de har planerat in mig. Han kunde inte svara på om det var ”150 eller 75 procent” men de räknade med att jag skulle vara kvar, jag var inplanerad, och  ”visste jag inte det?” Haha – Nä! Hoppats har jag ju gjort, men vem vågar räkna med nåt sånt i dessa tider? Och med tanke på den otroliga besvikelsen om man hoppatsför mycket, hoppats förgäves?

Fortfarande tänker jag inte dra på några stora växlar, inte förrän allt finns på papper, inte förrän då kommer jag våga andas helt normalt när det gäller det här. Men jävlar, den dagen blir det firning!

Förresten jag måste bara vara lite dryg och egenkär. Studierektorn sa att jag är en sån som gör andra glada, att de absolut ville ha mig kvar för att jag sprider en bra stämning, del av citat lyder: ”man blir ju så himla glad av dig! Man blir ju det!” Shit pommes. Är jag en sån? Jag är ju glad på jobbet eftersom jag hittat precis det jag vill göra – men smittar jag alltså? Jag? Vilken grej, vilken komplimang! Vilken självgod igel.

Läraren jag vikarierar för skickade ett mejl idag. Han har sagt upp sig.

Jaha. Och jag funderar inte alls på vad det här kan innebära för min framtid. Nejdå.

20 minuter, så många minuters ledig tid har jag haft under min arbetsdag idag.

Första dagen som ren och skär lärare och inte längre handledare kändes visserligen som någon slags arbetslättnad, plötsligt hade jag inte ansvar för någon annan än mig själv, men just idag var en temadag för tvåorna; "Möten mellan invandrare och infödda så som det skildras i film och litteratur". Det var ös från morgon till eftermiddag, filmvisning, igångsättande av mina andra klasser, leta fungerande datorer, tio minuter att sitta ner och slänga i sig mat och sen en och en halv timmes filmanalys på det. Två klasser tillsammans varav en med idel okända ansikten för mig. El och bygg. Ingen kände "en riktig invandrare" men diskussionen gick rätt hyfsat ändå (det kan låta konstigt kanske, att ingen av dessa gossar känner någon med invadrarbakgrund, men det verkar vara så just på min skola. Väldigt få invandrare i "vanliga klasser" - de flesta som bor i närområdet är flyktingar och går SFI. Jag har inte en enda invandrarelev för tillfället).

Snabb kopp kaffe och kanelbulle efter diskussionerna och sen två elevvårdskonferenser som grädde på arbetsdagsmoset. Men de kändes som bra möten. Jag tror att det kommer gå bra för de två eleverna igen. En skön känsla att gå ifrån ett sådant möte med. Det kan vara så mycket ångest också, mest hos dem, och den kan smitta.

Och så sa en mamma en sak som gjorde mig lite extra varm i hjärtat; att när en elev med mycket hög frånvaro äntligen tagit sig till skolan och till min lektion hade jag hälsat välkommen med orden "vad glad jag blir av att se dig här!" Och det hade resulterat i att det kändes bra att vara tillbaka. Det hade varit ångestfyllt, men lite av det släppte när h*n kände att jag blev glad.  Att några ord kunde göra avtryck liksom. Mina ord! Åh, åh. När man får höra sånt blir det så väldigt lätt att jobba, hur korta raster man än har.

Snart ska jag sätta mig på cykeln och bege mig till ILU. Eller det heter ju inte ILU längre, men ingen verkar ju minnas det nya namnet, däribland även jag, därför: ILU. Institutionen för lärarutbildning. Det funkar, det minns folk.

Jag har inte behövt sätta min fot där på över ett år nu, och det har varit ett bra år. På alla möjliga plan. På ILU har jag tvingats lyssna på några av mina allra mest meningslösa föreläsningar och haft flest oseriösa litteraturseminarier i mitt studentliv någonsin. (Åh, jag minns mina lyckliga litteraturvetenskapsår. Och svenska språket! Åh.)

Nu ska det i alla fall bli andra ILU-bullar. Nu ska jag dit i rollen som handledare, och jag ser faktiskt fram emot det här. Jag hoppas att alla andra kommer att vara engagerade de också och att jag kommer att känna att jag får det stöd och den information jag behöver i min nya roll. Pepp, pepp!

All work and no play makes igeln a dull girl

All work and no play makes igeln a dull girl

All work and no play makes igeln a dull girl

All work and no play makes igeln a dull girl

All work and no play makes igeln a dull girl

All work and no play makes igeln a dull girl

All work and no play makes igeln a dull girl

All work and no play makes igeln a dull girl 

6:19-tåget imorse. Kände att jag behövde en stund för mig själv, att bläddra igenom papper, tänka igenom uppgifter. Vara ensam i arbetsrummet. Ingen lunch; bara flingor och mjölk som var så trist att jag slängde hälften. Möte 15:45. Stressa till tåget, slask, hål i skorna. 17:26-tåget hem, halvfart eftersom det var signalfel och sedan för att det sprang runt någon misstänkt nära spåren. Hemma halv sju. Handla mat, laga mat äta mat. Duscha. Nu säng. Kort paus, sen ska jag gå igenom lite elevarbeten som jag inte har samvete att låta ligga olästa en dag till.

Idag frågade kandidaten om han kunde hjälpa mig med någonting. Han tyckte jag såg ledsen och trött ut. Amenvafan. Imorgon är det stomatolleendet på. Här skas inte fås nån hjälp. Här skas varas superhjältestark och uthållig. Glad och på topp.

 Men jag var nog trött när han frågade. Inte trött och ledsen, och inte trött i behov av hjälp heller, men rakt av trött. Trött på att jag inte kan hjälpa alla. Att det alltid är någon som jag inte hinner med, någon som inte förstått, någon som jag inte hinner sitta ned och prata med tillräckligt länge. Trött på att vara mänsklig liksom. (En lärares lott. Man kan inte hjälpa alla alltid.) Trött på alla tidstjuvar också. Elever som inte vill göra något vettigt men härjar och låter så mycket att man är tvungen att ägna mycket mer tid åt dem än vad de förtjänar, ibland på bekostnad av de som vill göra nåt vettigt men är väluppfostrade nog att hålla käften. Då blir jag less. Han frågade mig just efter ett sådant tillfälle.  Jag tror nu, efter att ha suttit och stirrat ut i tomma luften en stund att det som gjort mig tröttast nog är att jag inte får göra det jag tycker är allra, allra roligast på jobbet tillräckligt mycket just nu. Att ha lektioner. Jag har nämligen världens roligaste jobb. Världens bästa. Om jag kan hjälpa en annan människa att utbilda sig till samma yrke som jag har så gör jag det mer än gärna; det är dessutom lärorikt för mig, jag får tänka igenom hur jag gör, hur jag fungerar i min yrkesroll. Men jävlar vad jag längtar efter mina fina elever. Det är de som är play.

Och snart ska jag sova, då vet jag att stomatolleendet är äkta imorgon dessutom.

Jag har funnit mig mer tillrätta i handledarrollen, även om det känns lite konstigt att liksom vara nån slags föredöme. Att vara ständigt, inte påpassad, men åtminstone iakttagen. Att inte vara privat. Än så länge är det jag som styr skutan helt och hållet, men från och med måndag ska jag släppa taget och låta någon annan undervisa mina skyddslingar. Det kommer att vara svårt, svårt, svårt att inte lägga sig i för mycket. Jag har ju en massa tankar om vad som ska göras, vad som ska hinnas med och vad som är viktigt, för fan! Men jag ska vara duktig. Jag ska hålla näbben stängd. Det är ju killens examenstermin, han måste ju få pröva vingarna. Ankungekandidaten ska ju utvecklas till en lärarsvan. Ja. Ehrm. Nu har jag nog liknat färdigt. Kvack, kvack.

När jag var lärarkandidat första omgången på gymnasieskolan så kom jag och min handledare inte så bra överens. Vi var inte ovänner eller så, inte alls, vi var ytterst trevliga och snälla mot varandra. Men han förstod mig inte. Han lät mig inte göra som jag ville, talade gärna om för mig vad jag skulle säga, göra, tänka. Det fungerade inte så bra, eftersom jag inte är en medelålders man, ganska försynt och känslig och med en stark kristen tro. Man kan säga att jag är tvärt om. Han menade alltid väl men allt blev fel. Jag är väldigt ironisk, därtill mycket självironisk och driver ofta med mig själv när jag undervisar. Det fick jag inte vara, inte göra. (Inte skämta alls helst). Det var att undervärdera sig själv.

Andra gången jag praktiserade, det vill säga på min examenstermin, var det som att nåt hade lossnat mellan oss. Nåt som varit i vägen. Plötsligt förstod han hur jag tänkte kändes det som, och han vågade släppa mig på nåt sätt. Jag fick styra själv. Och då funkade allt bra. Då förstod han hur jag tänkte, kändes det som. Då ville jag fråga honom om saker, diskutera och lära mig mer, mer, mer. Det gjorde såklart att jag kunde utvecklas så himla mycket mer dessutom. Det var under den perioden jag lärde mig vad det innebär att vara lärare, helt enkelt.

Hoppas alltså att jag inte tar över för mycket.

Disktrasekänslan kom eftermiddagen då jag

(colgateleendet påkopplat) inte lyckats hålla käft längre

än två minuter i sträck

Det var ljust när jag gick från tåget imorse, klockan var strax innan sju. Det var det inte för förra gången jag gick till jobbet vid sju. Nånstans anar jag att det ändå är på väg att bli vår. Kanske.

Utöver att jag känner mig rätt utvilad har både min kropp och själ redan glömt bort att det var lov förra veckan. Det är precis som om jag suttit här hela tiden. (Förutom att jag varit sen i vändningarna och inte lyckats boka de datasalar jag vill ha förstås. På den punkten märks det att jag varit borta.) Det låter kanske som en dålig sak, men riktigt så känns det inte. Det hade nog varit värre om det hade varit smärtsamt påtagligt att det inte är lov längre. Nu känns det ju bara som att allt flyer på, allt går sin vanliga, gilla gång liksom.