När flera människor omkring en spontant frågar hur det är, då vet man liksom redan att det är illa. Sju svåra år skulle jag tydligen kunna komma som på Spovs maskerad med talesättstema.

Jag kände hur batterimätaren började blinka rött nån gång vid halv tio imorse, vid 13 var all energi slut. Tur för mig att jag inte hade fler lektioner att hålla i, för jag lallade bara runt och svamlade. Stirrade tomt på skrivbordet innan jag kopplade saker i stil med "Jajustja, pennan skulle jag hämta." En minut senare "Jaaa, måste ha ett papper också." Därpå "Men vart var det jag skulle nu då?"

Jag sov visst lite för lite inatt. Sätter betyg på nästan hundra elever till jul. Det är mycket för en igel. Har bara betygsatt omkring trettio tidigare.

Jag kan knappt hålla igång en fungerande tankekedja. Har tagit hem idiotanpassat arbete att pyssla med så att jag spar lite tid imorgon. En timme har jag tänkt ägna åt att klistra adresslappar på kuvert, skriva listor med IG-varningar och sedan göra det allra svåraste för kvällen; lägga rätt närvaropapper i rätt kuvert. Kanske får Snippe dubbelkolla när han kommer hem. Det blir nog bäst så.

I veckan skrev jag på avtalet för vårterminen. Nu får eleverna och lärarna dras med mig ännu en termin. Känns skitbra, åtminstone för mig, haha!

Först ner. På förmiddagen började en elev gråta på min lektion, när vi pratade inne på mitt rum  började tårarna rinna i floder och det visade sig att det är kaosigt hemma. Vad fan säger man. Inte så mycket visade det sig, mest lyssnar man. Och önskar att man hade superkrafter.

Sen upp. Utvecklingsamtal på eftermiddagen, en elev som är jätteduktig i bland annat svenska (läste en novell, tänkte "helvete, den är stulen från Internet" som jag alltid gör som första reflex när jag stöter på nåt som jag verkligen gillar och där språket är i princip felfritt. Men det var den inte! Den var äkta! Lycka!) och verkar trivas med gymnasiet. Vettig person, vettiga åsikter och insikter om sin skolgång. Då lyssnar man mest också, men med en skön känsla i magen istället för knip.

Typ som nedan, vilket visar läget för någon vecka sedan, bara det att idag tror jag att jag placerar mig i sängen på en gång så kan jag liksomn somna in direkt när jag inte fixar mer. Attacksomna. Hoppas jag bara inte lämnar dräggelspår på någons uppsats.

Först ska jag färga mina grå hår bara. (De fanns dock där även innan rättningsberget växte sig milahögt igen.)

Notera tröstglasspaket i mitten.

Igår var det lärarfest. När jag berättade för en klass att det var dags för personalen att umgås, äta och dricka tillsammans så sa de att det verkade som att vi alltid festade. Och lade till att "Ja, ni festar nog lite för mycket, många börjar se slitna ut tycker vi." Nämensåatt.

Och slitna är vi nog idag. Åtminstone jag. Jag lyckades dessutom tappa min necessär med allt det livsnödvändigaste jag äger i sminkväg någonstans mellan festlokalen och Uppsala. Kanske bor mitt smink numera i Upplandsväsby, kanske går det på gatan i Tierp, det valde i alla fall att inte fortsätta sina dagar med mig. Fan att man ska vara så ytlig att man tar med sig allt liksom. Och att man packar väskan med två, ja, två ombyten så att den blir så full att necessären måste ligga längst upp i tappningsläge.

Men det var ändå nånstans bra att jag tog med två ombyten. Det jag hade som första alternativ var icke passande insåg jag när jag tittade på övriga deltagare. Det fick bli den mera sedesamma kjolen (en kjol som jag för övrigt införskaffade när jag själv gick på gymnasiet. Jag var väl mera sedesam då). Klackarna vågade jag mig inte heller på. Att lärare får smeknamn av eleverna vet jag, jag ville snarare undvika att bli omdöpt av lärarna själva. "Jaha, vem har ni i svenska då? Slampan?"

Festen var bra. Jag och Sofia vann en tävling (jag tävlade! Bara det är ju som en seger) där vi var bäst på att uppskatta längden på ett snöre. Vi gissade 11,20 meter, det var 11,37. Vilka oväntade skills. Jag kan vicka som mattelärare any day. Jag dansade även bugg. Och skrattade så jag grät.

Resan hemåt var mindra bra. Vi hamnade i en vagn där det satt två obehagliga människor. Det började med at de krökte lite nedlåtande på mungiporna över att vi jobbade i Tierp, en liten håla. Tierp har för mig blivit lite som min familj - jag vet att den kan vara konstig och komisk ibland, men ingen utom jag får skämta om den. Tierp kanske är lite av ett gudsförgätet ställe dit jag aldrig någonsin i hela världen skulle kunna tänka mig att bo, men jag älskar mitt jobb där och jag älskar mina elever. Rör inte mitt Tierp!

När ressällskapet sedan visade sig vara Migrationsverketsanställda med sverigedemokratsåsikter blev stämingen inte mer hjärtlig precis. Otroligt obehagligt att höra deras åsikter. Jag blev sådär arg att jag hörde mitt hjärta slå, och det verkade drabba fler än mig, vi argumenterade högljutt bland annat om papperslösas rätt till vård hela vägen hem. De tyckte till exempel att är man illegal flykting har man förverkat sin rätt att leva. Japp. Jag frågade, de sa ja. Jag är rädd för den här världen ibland.

Idag har jag mest gått i dvala. Dvalgång, ätning och inhandlande av nytt smink. Det blev dyrare än krämen. Bra mycket dyrare. Fyfan, jag ska sluta vara så ytlig. Snart.

En elev har startat en blogg där han skriver ner sina dikter, och det efter att vi har börjat med lyrik på svenskan. Klassen tipsade mig. Alla dikter är väl kanske inte på blodigt allvar, men att han tyckte att det var så pass roligt att skriva att han gör sig besväret att starta en blogg värmer också ett decemberkylt lärarhjärta. Fint jobb jag har! Verkligen!

En elev har kommit på ett av de lättaste sätten att vinna mitt hjärta. Särskilt nu i betygssättartider har jag blivit erbjuden pengar, middagar och diverse av uppslagrika (och kanske smått desperata?) elever, men det här var nog det bästa sättet att få mig vänligt sinnad, haha. Detta stod på tavlan när jag kom in i klassrummet:

Han satt dessutom och nynnade på den här:

Igår köpte jag stövlar. Höga stövlar, slutar precis under knät. Det hjälpte ju föga imorse när jag klev av (det tjugo minuter försenade) tåget. Vi fick vada igenom lårhöga drivor snö för att komma av perrongen. Lårhöga för alla kring 160 centimeter i alla fall. 

Till min första lektion kom fyra elever. Lektionen därpå fem. Och sista lektionen slog vi alla rekord - hela sex elever på plats!

De som väl kommit hit kan inte komma härifrån förrän tidigast fyra har de fått veta. Alla bussar inställda.

Snöstorm kallas det.