Jag ser det som ett tecken. Jag skrev att boken heter Att döda en fanatiker, när den in fact heter Hur man botar en fanatiker.

Det är en viss skillnad mellan att döda och bota.

Bra där. Lovande start på boksamtalet.

Jag borde inte sitta här och glo på en datorskärm, jag borde sitta med näsan i en bok, Hur man botar en fanatiker, för att vara exakt.

Imorgon är det nämligen bokcirkeldags. Alla svensklärare och kanske någon ytterligare intresserad ska träffas på ett fik efter skoltid och diskutera ovanstående bok.

Jag är rädd. Majoriteten av svensklärarna är gamla rävar, såna av den gamla stammen, den äldre skolan, såna som inte tillverkas längre. Såna som kan citera alla klassiker fram- och baklänges, som kan rabbla nobelpristagarna som ett rinnande vatten, såna som i dagligt tal använder ord som yttermeravisso, ehuru och medelst, som gillar att skämta genom att dra någon egendomlig parallell mellan vad någon just sagt och en passage i ett obskyrt verk de en gång läst (och förutsätter att alla känner till) (eller bara låtsas att de förutsätter det, fastän de egentligen förutsätter att man inte läst det) och sedan skrockar förnöjt. Såna som gärna går klädda i manchesterkavaj eller dräkt.

Jag är rädd. De är rävar och jag är en liten mus. De kommer att äta upp mig, det spelar ingen roll hur mycket extra litteraturvetenskap jag än läst. Det kommer inte att hjälpa mig imorgon. De kommer att vända sina rävblickar mot mig och säga ”Jaha, Nina, och vad anser du då?” Och då kommer jag att drabbas av black out och afasi, samtidigt.

Imorgon spelar det ingen roll att just rävarna är några av de lärare jag trivs som allra bäst med och  som jag kommer som mest väl överens med på skolan, och att jag vet att de trivs med mig, jag är ändå rädd.

Egentligen är jag kanske avundsjuk. Jag vill också vara en räv av den gamla skolan.

Några elever har hittat mig på Facebook och ansökt om att bli mina vänner. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.

En del av mig känner att inte ska acceptera, eftersom vi inte är vänner utan har relationen lärare-elever. Å andra sidan lär de ju inte känna mig mer för att jag klickar på en yes-knapp. Och jag tror inte att de tror att vi blir polare för det. Jag känner mig nästan lite elak och nedlåtande om jag inte gör det. Å tredje sidan kanske jag inte vill att de ska kunna se vad jag har för länkar och bilder och så? Fast å fjärde sidan är alla bilder på min sida barntillåtna.

Åh, dagens komplicerade etikettsregler!

Äh. Jag vet inte. Vad säger ni? Ge mig råd!

På vägen från tåget till skolan promenerar man förbi ett villaområde med välskötta trädgårdar (alla utom en, jag gissar att det är grannarnas stora samtalsämne. Skrotbilar, vedhögar, leksaker, skräp - allt blandat över hela tomten). Särskilt en gård har varit extra ståndaktig nu i höst, men imorse verkade den ha gett upp. Inte mindre vackert för det. (Echinacea ska förstås vara bra mot förkylningar, kanske repar den sig.)

Apropå vad eleverna skulle göra på sina studiedagar. När vi klev av färjan från Eckerö i fredags stod delar av eltrean i täten av klungan med människor som skulle gå ombord. De ropade och bankade på glaset som skiljer kön på väg in från kön på väg ut varenda gång de möttes av en lärare de har. ”Niiiiiina! Wööööuuuuuhhh!” Och så vidare. Man hörde flockens rop med jämna mellanrum under hela promenaden genom tunneln.

Undrar om de också skulle sitta i tvärgrupper och diskutera eller om de skulle följa ett annat exempel från torsdagen.

I den här spöklika korridoren satt vi inte i tvärgrupper. I den här korridoren spenderades mycket tid efter middagen. 

En drumlig person som lånade min kamera för att fota våldsgästningen igår lyckades förstöra kameran. Nu går det inte att ställa in skärpan på kameran och enligt experten på området är det kört. Bara till att köpa nytt. För honom alltså, jag får självklart ärva hans gamla. Det är så det fungerar i det här hushållet. Bilden ovan föreställer skuggor av lärare som just varit ute och spanat efter vildsvin. Här är alltså innan whiskey och våldsgästning, medan kameran fortfarande var i livet.

Vi fick se både vildsvin, hjortar, gäss och höns. Vi tittade längst på hönsen...

Roligt var det alltså, att åka färja till Åland med jobbet. Själva färjefärden var väl inte höjdpunkten förstås, trots att det bjöds på buffé och jag åt så att magen stod i fyra hörn. Efter första omgången åt jag bara på ren vilja. Jag hade missat att det fanns ännu en lång disk med annan mat än den jag tog av först, och då fanns det ju inga alternativ än att provsmaka igenom sig även den disken. Och sedan efterrätt, för sådan finns det ju alltid plats. Och två koppar kaffe på det.

Nej, vad jag tyckte var allra roligast och vad som också gav allra mest var just tvärgrupperna. Att få sitta och prata om skolsaker tillsammans med lärare man inte träffar varje dag, vissa hade jag inte ens sett förut vad jag kan minnas (främst glada gubbar som arbetar med fordonselever). Även min rumskamrat var en hit, Malin, en helt ny lärare, nyare än jag! Söt, snäll och verkar tänka mycket likt mig. Vi utgjorde ett fint team.

Och så middag på kvällen som efter att baren stängt slutade med whiskey på rummet. Inte mitt rum. Vi var väl en femton personer minst som valde att våldgästa två stackare. Helt galet. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

Just nu känner jag mig lite kär i min arbetsplats. I allihopa.

Jag känner mig lite sliten också. Sent i säng, uppe med tuppen för ytterligare gruppsamtal. Och så resan hem på det. Snippe och våra gäster är på O´Learys och tittar på ett band. Jag klarade av tre aggressiva låtar framförda av förbandet samt att beskåda ett slagsmål där andra stod i ring runt om och skrek ”Fight! Fight! Fight!” innan jag bestämde mig för att vandra hemåt igen.

Idag ska jag åka till Eckerö med resten av lärarna. Jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig eller vad jag borde förvänta mig men jag tror att det ska bli ganska roligt! Det är förstås en seriös resa, här ska sittas i tvärgrupper och diskuteras viktiga saker, tro minsann inget annat. Vi är Duktiga och Viktiga och Ambitiösa. (Vad eleverna gör på sina studiedagar är en annan saga...)

Så, nu måste jag borsta tänderna färdigt, strax är det dags att promenera  till Willys, där bussen avgår.

Mot havet! Mot tvärgrupper!