Idag ska jag ta igen lite från alla tidiga morgnar (6:19-tåget som jag lovade mig själv att inte ta mer den här terminen men ändå satt på igår...) och sena eftermiddagar (först in, sist ut, det är min devis!). Snart ska jag promenera till Snippes jobb, stjäla en puss och sen promenera hem igen. Äta frukost hemma vid köksbordet (eller balkongen?) och inte framför datorn på jobbet. Sen ska jag jobba.

Okej, en liten jobbgrej till bara. Men bara liiiten, liiiten.

Nu är betygen satta. Det är knappt så jag förstår vad som hänt. Det känns bra men nästan lite tomt. Jag tror jag är i chocktillstånd.

Det känns osunt att jag får dåligt samvete av att bara vara. Kom just hem. Handlat mat, lagat mat, ätit mat och nu känner jag mig skyldig eftersom jag inte slängt mig över de uppgifter jag tagit hem för att rätta. Men vafan! Jag har ju suttit på jobbet och inte gjort annat än rättat, ringt elever och tjatat, pratat med oroliga föräldrar (”men han har ju lite svårt med att skriva ner sina egna tankar, räcker det inte med att han redovisar fakta?” Eh, nä. Fakta kan jag faktiskt själv söka upp om jag behöver.) provvaktat och sorterat. Druckit en massa kaffe och stressat i mig lunchen. Satt några betyg. Våndats. HELA DAGEN.

Kan jag inte få vila lite? Tydligen inte. Men jag tänker tvinga mig själv. Nu har jag kastat i mig maten, nu ska jag inte kasta mig över pappershögarna, jag ska ut och promenera. Lite för att bättra på statistiken lite men allra mest för att göra någonting för min egen skull. Ut i solen och syret. Pausa.

Nu!

Tre elever lämnade in exakt samma hemtenta i religion. Exakt. Hur tänkte de då?

Inte alls?

Av denna studiebesöksdag som pågick mellan 09:53 då tåget avgick till Nyköping och 18:13, då tåget inkom till Uppsala var det uppskattningsvis 10 minuter som verkligen gav mig någonting att ta med mig tillbaka. Då pratade jag och svenskläraren i programlaget i den skolan om hur man kan integrera svenskan med karaktärsämnen. Mer än så blev det inte för mig. Nu ska jag lägga mig och försöka ta igen lite missad rättningstid innan jag däckar. 06:19 är det jag som sitter på tåget till jobbet imorgon...

Såhär känner jag också. Precis.

Jag skulle skriva någonting om studentskivan hade jag tänkt. Förutom att skolan var tom dagen efter då. Jag var osäker på om den skulle bli en hit eller bara kaos, och med facit på hand så lutar det mer åt hit-hållet. Middagen med klassen var jättetrevlig, även om det märktes på en del att de suttit i stadsparken och varit ekonomiska innan. Jag hade bra bordsdamer, klassen består av 16 rätt färgstarka tjejer.

Själva skivan var… bra! Men det var en väldigt bisarr upplevelse att träffa sina elever på ett annat ställe än i skolan, alla uppklädda med öl- och drinkglas i hand, inklusive jag själv. Att det plötsligt var ett helt accepterat sätt att umgås. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit på en studentskiva där det har hängt en massa lärare, aldrig! Var vår klassföreståndare ens på vår skiva? Jag minns inte. Kanske på middagen. Max. Men här var alla glada och sociala, både elever och de lärare som tagit sig dit. Jag lät eleverna komma fram till mig snarare än att söka upp dem (haha, det låter ju som när man ska tämja vilda djur, och kanske är det inte en helt tokig liknelse), det kändes bäst så, vissa kanske inte alls ville bli påminda om lärare och allvar just den kvällen. Det var ändå många som ville hänga med mig visade det sig. Hursomhelst, det var trevligt och jag fick ett gäng kramar och dessutom en hel del beröm, oftast förmedlat via Snippe dessutom. (Hur han upplevde hela kvällen måste jag undersöka lite mer noga inser jag nu. Jag tror faktiskt att han blev lite blyg mitt bland alla tonårsligister haha.) (Också ett rätt konstigt tillfälle att visa upp sin arbetsplats på…) Jag gick därifrån utan större men hursomhelst, snarare med lite större lärarsjälvförtroende. En hit alltså, en bisarr hit. Kanske en av de konstigare kvällarna på senare år.

byggare kom. En kom insläntrande efter tio minuter, satt och gäspade lite och lovade att han skulle skriva klart allt hemma. Han fick gå. Fem minuter senare kom tre till. De var i alla fall goda nog att informera mig om att slutdatumet jag satt för deras sista arbete är en studiedag. Jag kommer inte ha en chans att träffa dem innan dess, för de är ute på praktik. Så nu blir det till att skriva brev till resten. Underbart.