Det är ju inget jag brukar vilja ropa. Hej, alltså. Innan det är i princip ristat i sten, det jag vill heja om. Nu verkar det som att jag har förhandlat bort en fordonsklass i religion, men jag tänker alltså inte tjoa och tjimma om det riktigt än. Vi får se vad som händer. Lite hänger det på vad som händer med den lärare Sofia vikarierar för, för det är på honom man lagt fordonsklassen. Kommer han tillbaka på heltid blir det antagligen protester, nåt sånt orkar han nog inte med. Kommer han tillbaka på deltid fungerar det nog fint som en jävligt snygg fisk. Vi får se på onsdag. Det känns ju inte alls bra att i princip hoppas på att någon man egentligen gillar inte ska komma tillbaka på heltid, men jag vill ju inte att han ska vara dålig! Jag vill att han i lugn och ro ska blir frisk. Lugn, lugn, ro, ro. Minst 50%  lugn och ro.

Förutom köpslåendet med fordon - en fordonsklass i religion mindre i höst, en barn och fritid (eller var det hotell och restaurang?) i svenska mer i vår - har jag även fått en ihopslagning av den lilla, lilla handelsklassen och industri. Kan bli rätt kul tror jag minsann. Lite mer att bita i än åtta snälla små handelselever.

Det var det om skolan för dagen. Nu hade jag tänkt däcka.

Jo, en sak till. Lite dåligt samvete har jag för att jag är lättad över att (formodligen, förhoppningsvis) blivit av med fordon. Fordonskillar är ju fina, det vet väl jag bättre än någon liksom, jag som bor ihop med den allra finaste fordonskillen.

En av lärarna i mitt arbetsrum har gått i pension. Hon lovade mig sin plats i arv, och kvick som en vessla har jag flyttat mina saker till hennes gamla plats idag. Hyllor! Fönster! Inte ryggen mot dörren!

En ny era har börjat. Eran där jag inte får nackspärr av nyfikenhet så fort någon kommer in i arbetsrummet. Eran där jag inte behöver minimera internetsidor så fort nån obehörig närmar sig i kopieringsrummet. Ett helt eget litet privat bås! Kontorslycka av stora mått!

Det har varit några möten i vanlig ordning, annars är flytten det jag har ägnat mig åt. Det handlar om att bära saker ungefär tre meter, men det har tagit mig hela dagen. Nu är jag helt slut. Jag ska läsa serietidning tills jag slocknar, approximativt sju minuter efter att jag lagt mig tillrätta med huvudet på kudden.

Först träffades några lärare på Katalin. En upptakt liksom. På tisdag är det skolstart nämligen. Kul! tänkte jag och cyklade dit, glad och lite extra snitsig i en USA-hatt. Tji! fick jag. Det var en träff i gnällighetens tecken. Eller det är orättvist, egentligen var det bara två som gnällde, men det liksom räckte och blev över för mig. Det överröstade alla andra. Allt mitt glada humör rann ur mig i takt med att ölen rann i dem. (Själv drack jag kaffe och Pepsi Max, mina öl hade jag liksom redan förbrukat denna vecka kände jag. Grill hit och middag dit och, och, och.) Jaha, så jag cyklade hem komplett nedstämd och kände att jag kommer att sakna Sofia så jag nästan dör den här terminen. Förutom att hon är min vän, smart, roligt och snäll så fyller hon en bra funktion; när jag blir lack och vill slå puckopersoner som kommer i min väg är hon lugn och fin som en filbunke och kan lyssna på mitt ältande tills jag blir snäll och söt igen. Och ingen blodspillan behöver ske. Tur att hon kommer att fortsätta komma till Katalin oavsett om hon jobbar på min arbetsplats eller inte.

Sen fick jag mitt schema på skolmailen. Mitt schema såg ut att bli rätt lätt och luftigt i våras. Fint tyckte jag, särskilt eftersom jag jobbat i överkant av vad som rekommenderas och därtill är klassföreståndare för två klasser, haft en lärarkandidat och vickat för två lärare i två ganska långa omgångar. Då var jag väl vara värd att jobba lite färre timmar nästa läsår då, liksom.

Tillåt mig skratta. Ha!

För det första har någon slängt på mig ytterligare en klass i religion. Så då ligger jag i överkanten av timantalet igen. Och sen är det nån som tycker att, Hey, varför ska de läsa religion på två terminer när man kan trycka in hela köret på en?

Enligt mitt schema ska tre klasser; el, fordon och esteterna, läsa kursen på en termin. (Esteterna ska läsa kursen på en termin, så det var jag visserligen redan inställd på. Och industriklassen får tydligen fortfarande två terminer på sig). Det blir två maximegapass religion i veckan för varje klass. (El har jag i svenska redan. Det betyder att vi kommer att träffas 260 minuter varje vecka. Det är 4,3 timmar. Uppdelat på två dagar.) Det kan även betyda psykisk brottning i två maximegareligionspass i veckan med varje klass. De orkar inte ha religion i åttiominuterpass. Det går inte. Det går verkligen inte två gånger i veckan. Per klass.

Jag kan uppbringa energi till att ha en klass som läser kursen så. Men inte tre. Varav två überyrkeskillklasser.

Det innebär visserligen att jag kommer att ha en otroligt soft vårtermin, med bara svenska med fem grupper och religion med industriarna. Synd bara att jag förmodligen inte kommer att ha överlevt tills dess.

Nu har jag visserligen brevväxlat lite med studierektorn, och han har lovat att se vad som kan göras åt mitt schema. Så jag ska ska kanske inte rista in mina beklaganden i sten än. Det finns hopp. (Och skulle det inte finnas sånt hopp får jag väl istället hoppas att jag är gjord i nåt segt, hårt och beständigt material, så att jag  kirrar det  här och bara kan glida efter jul. (Jojo. Fyra klasser ska skriva nationellt prov i svenska.))

Och vadå  "Som i en dröm"? kanske en uppmärksam läsare tänker. Jo. För ungefär en vecka vaknade jag upp helt genomsvettig och med andan i halsen. Jag hade drömt om skolan. En sån därn mardröm. Jag hade ingenting under kontroll, virrade omkring i korridorenrna utan någon som helst uppfattning om vad som skulle göras på lektionerna, i klassrummen satt elever och väntade i fyrtio minuter på att jag skulle hitta rätt sal, det kom kontrollanter och såg att jag inte gjorde nåt rätt nånstans, allt jag gjorde förvandlades till kaos, ingen hörde vad jag sa, alla struntade i mina instruktioner och en elev upplyste mig slutligen om att jag var lurad; egentligen hatade alla elever mig, de hade bara låtsas vara trevliga hittills.

Jag undrar vad mitt undermedvetna höll på med. Jag har inte haft en enda ångesttanke på skolan under hela sommaren. Mitt medvetna tycker (trots en smula schemanervositet och sofiasaknad) att det ska bli roligt att börja igen. Faktiskt. Att använda hjärnan på det där sättet igen. Lärarsättet. Jag trivs med det.

Nu är det lov. Hela dagen har jag sorterat, häftat, hålslagit, pärmat. Slängt, skrivit ut, satt upp, torkat av, ordnat. Sagt hejdå.

Jag gillar inte att säga hejdå. Det gör mig melankolisk. Jag gillar heller inte att vara i skolan utan elever, det är faktiskt helt värdelöst. Tomt och spöklikt. Meningslöst liksom. Nu känner jag mig förberedd inför hösten, inga lösa trådar som ska tråcklas fast innan de kommer tillbaka, allt är i ordning. Så nu får det vara nog. Jag åker inte dit imorgon.

Det som är allra jobbigast med det här terminsslutet, det som är så drygt att jag knappt orkar tänka på det, faktiskt, i själva verket finns det inget knappt, jag ORKAR inte tänka på det (utom precis just nu), det är att Sofia inte jobbar kvar nästa termin. Jag har inte skrivit så mycket om henne, men hon är min bättre hälft på skolan.

Vi är ju fjortisarna, vi är Sotlugg och Linlugg. Vi åker tåg tillsammans, vi dricker kaffe tillsammans, vi äter lunch tillsammans och vi sveper katalinöl tillsammans. Hon är så otroligt stabil. Kunnig och cool. Snäll och jävligt rolig. Hon är den jag pratar med jämt och hela tiden.

Hon skulle få vara kvar, men av olyckliga, jävligt irriterande omständigheter så går inte det längre. Det kom så himla plötsligt att jag nog befinner mig i chocktillstånd. Det, eller förnekelsestadiet (jag hoppas dessutom fortfarande på ett mirakel). Och det sätter en himla ful sorgkant på sommarlovet och min tillsvidareanställning, två egentligen fina, fina saker.

Jag vill inte tänka på hur tråkigt det kommer att vara att dricka kaffe nästa termin. Och ensamt.

Nu sitter jag här i tystnaden. Det känns helt fel. Skolan ska inte vara tyst. Nyss var det fullt av liv, folk överallt, skratt, sång, kramar (och ok, lite fylla, lite härj, lite oväsen). Nu har de sprungit ut, tagits emot av släkten, gått på sina släp och åkt iväg. Nyss hörde man avlägsna tjutanden från bilarna, nu verkar alla ha tröttnat och åkt hem. Och jag sitter kvar och det är tyst. Och tomt.

Jag har inte gråtit, men jag känner mig melankolisk. Jag har kramat alla mina enskildingar extra mycket, jag har sprungit runt som ett grisrosa spöke i korridorerna och sagt hej och hejdå till alla jag måste träffa.

Esteterna ville ha med sig mig på deras studentfoto. Jag kommer väl få skäll, men om de ville det, så vafan! Såklart! Fatta äran! Och mina ligistigaste elare kom med en present till mig – lyxig handkräm, örhängen och mascara. Åh. Det är så himla gulligt. Fyra stora björnkillar. De ville ge mig en present. Jag blir så himla rörd. Jag har känt mig otrogen mot mitt eget programlag, men det fick vara så idag. Jag har klappat på alla mina fina.

Hoppas de får fina liv nu.

 I´ve got the blues.

Imorgon tar de studenten, mina fina treor. Jag kommer att sakna de flesta, vissa grupper lite mer och vissa enskilda individer väldigt, väldigt mycket. Ojojoj. Jag har ont i magen. Jag önskar dem allt fint i livet och såklart är jag glad att de är klara, att de har fixat allt, stolt är jag också. Men just de här enskildarna... Nä, det blir tomt i skolan utan dem nästa år. Usch, nu blir jag ledsen.

Ska det vara såhär? Är det såhär mitt liv kommer att se ut nu hädanefter? Sorg varje skolavslutning? Vad har jag gett mig in på.

Jag skrev ju om kören förr. Nu har vi kommit igenom låten, flera gånger tillochmed. Klappar i sticket och hela kitet. Men jävlar vad illa det kommer att låta. Hahaha! Gaaaah, ångest. Jag pendlar mellan förtjusning och skräck. Det är kanske det som just är skräckblandad förtjusning. Ja. Fast med stänk av ren panik.

Det här med att lära lärare. Sju personer som alla är vana att vara i centrum, att ge instruktioner, att komma med förslag. Och helt ovana vid att själva lära verkar det ibland. Det skrattas, flamsas, glöms bort, görs om, missförstås... En del av dem skulle aldrig godkänna att elever betedde sig på samma sätt. Jag är visserligen en av alla som skrattar, oja, för hysteriskt roligt är det verkligen, men lite mer ångestladdade blir mina skratt för varje gång nu.

(För övrigt; när vi var på Åland med en klass nyligen så skulle vi leka lekar. Det var elever som instruerade. Vem behövde höra instruktionerna tre gånger och sen ytterligare en gång till? Jo, den mesta läraren av alla. Symptomatiskt.)

Ångest. Två kan inte hålla takten utan börjar sjunga på fel ställe och en sjunger tusen gånger starkare än alla andra. Och jag hittar inte min stämma utan flyter in i grannarnas om jag inte är på helspänn.

Men det är inte nog med att vi sjunger. Nej, nej. Vi ska dansa också. Fatta. I högklackat. Och hatt.

Har jag berättat när det är tänkt att vi ska framföra detta fantastiska nummer?

På treornas avslutningslunch. Inför trehundra pers.

Vad har jag gett mig in på? Hahaha, herregud.

Alltså, anledningen till att jag skriver (om alls över huvud taget) så korta, tråkiga och menlösa inlägg på senare tid är för att jag är gjord av mos. Mos, mos, mos. Min hjärna är gjord av mos, min kropp består av mos.

Jag är trött och lite sur för det mesta och tänker bara på elever, skola och mest av allt betyg. Jag är orolig för alla som ännu inte är godkända. På måndag klockan 12 ska treornas betyg vara satta. Jag funderar på att använda mig av hitta.se för att kunna sms-terrorisera några sniglar i helgen.

Ja, och annars växer separationsångesten för varje dag. Vad ska jag göra utan mina ligister i eltrean liksom? Och fina, gulle-esteterna? Ojojoj.

Jag återkommer med full funktion efter måndag klockan 12, är min gissning.