Strax efter nio vaknade jag av att en utter gick runt och klev på mig.

Strax innan tio, korvmackor, vitaminer, kaffe och hemgjord smoothie (jordgubbar, päron, banan, mjölk). Mårran ser väldigt intresserad ut av vitaminerna. Korvmackor var för övrigt det enda jag saknade under åren som vegetarian. Men det tror jag att jag nämnt förr.

11. Bloggeri, bloggera. Och övrigt internätande.

Vid tolvtiden var det dags att färga håret. Frågade runt på stan och kollade på nätet vad det kostar att färga på salong häromdagen. Minst 900 spänn! Men vafan liksom. I och med att det är väldigt svårt att misslyckas med svart kunde jag inte riktigt motivera en sådan utgift ens för mig själv. Utbyte av förstörda handdukar skulle ändå inte jämna ut kostnaden liksom.

Klockan är kring 13. Nyfärgad, nyekiperad. Provar kläder framför spegeln medan Assar ligger i sitt solarium. Han är föga imponerad.

Sen kom Alexandra och fikade! Här är klockan typ 14 och vi dricker te och äter choklad. Och pratar musikminnen, mest.

Vid 15 gick jag ner på stan för att fixa lite ärenden. Gud så spännande vy över gågatan. Kallt, tomt, jävligt och grått.

16. Vad ska jag göra för sallad då...? Hemköp.

Vid 17 var det dags för ett mordavsnitt. Assar var ointresserad även här. Han gillade idén med att ligga på sängen insvept i filt däremot.

Paus i tittandet för att laga mat kring 18. Snippe sover, han hann bara med någon kvart av Midsomer innnan ögonen började klippa. Jag tyckte maten blev tråkig, Snippe tyckte den var lyxig. Han har ingen koll. Gott med mozzarella förstås.

Fortsatta mord vid 19! Mårrankoppen med kaffe igen. Det var svågern och psykologen som var bovarna! (Och en förrymd brottsling som avslöjades på grund av sin fäbless för fisk dårå.)

Jag blev sjukt sugen på godis lite senare. Här är klockan typ 20 och jag fick avhjälpa den värsta besattheten med varm choklad och en banan. Hjälpte lite, lite. Lite.

Vi Vi fortsatte tv-tittandet i sängen. En konstig film som heter Pineapple Express. Den var så konstig att vi fotade oss själva ett tag vid 21 istället. Snippe var dock skeptisk till att vara med på kort i vanlig ordning.

När filmen tog slut vid 23 nånting (jo, vi kollade ändå igenom hela. Konstig, konstig.) var det dags för badrumsbestyr. Språktidningen, som jag är nybliven prenumerant på, är den ultimata toatidningen. Precis lagom långa (och väldigt intressanta oftast, åtminstone för en nörd)artiklar som man kan fastna i utan att behöva sitta kvar i mer än tio minuter. Perfekt!

Några minuter i 24. Bloggande precis innan släckning. Mina vänner Zeppelinarna pryder vanligtvis bakgrunden... Fjortis, fjortis.

Där, på bryggan på andra sidan ån, brukar jag ligga och sola på somrarna ibland. Inte lika ofta senaste året som åren innan, när jag bodde alldeles i närheten. Det är nästan lite svårt att förstå att det kan bli så hett på den där bryggan att man blir så illa tvungen att bada i det läskiga bruna åvattnet. På vårarna är det fullt av grodyngel nära vassen. Det växer smultron uppe på gräset och hallon i buskarna.

Nåväl... jag hörde fåglar som kvittrade och fick solen i ögonen när jag var ute och promenerade idag. Alltid något. Suck.

Jag blev utmanad av Med en kniv! Utmaningen går ut på att leta upp den sjätte bilden i den sjätte mapen på datorn och publicera den på bloggen.

Såhär:

Gå in i mappen "mina bilder"

-Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen

-Släng upp bilden från mappen och skriv något om den

-Utmana sex andra personer och länka till dem.

Problemet för mig är det att jag oftast använder mig av Snippes dator. När jag skulle ladda upp en sjätte bild satt jag vid den datorn, och det visade sig att bild nummer sex i den sjätte mappen av alla hundra och åter hundra mappar (jag skämtar inte nu) kom från en dop någon gång 2003. Jag hade ingen aning om vilket dop, vem bilden föreställde och om jag skulle våga använda den. Till protokollet kanske ska tilläggas att jag och Snippe visserligen var vänner 2003 men inte tillsammans. Så vitt jag vet kan tjejen på bild nummer sex vara en av den dåvarande flickvännens vänner, vad vet jag? Ingen bild jag vågade använda mig av i alla fall. Jag fick helt enkelt räkna sjätte mappar på andra sätt, på andra hårddiskar, genom att leta i mappar som enbart innehåller mina bilder fast på hans dator och så... Jag fick fram följande exempel (och ursäkta, förlåt, förlåt att jag inte följer reglerna):

Fjällvandring 2006 om jag minns rätt. Mamma och jag har ju skapat en ny familjetradition; vi vandrar i fjällen tillsammans. Abisko med omnejd hittills. Det är jag på bilden. Abiskojokka är det som forsar nedanför mig. Det här var den sjätte bilden i sjätte mappen mappen som tillhör mig.

Liten Maja, stor öl. Det här är juldagen, jag tror att året är 2004 och vi och ungefär resten av hela Uppsala befinner oss på Katalin. Dagen efter fick man höra om tsunamikatastrofen. Jag låg i sängen, stirrade i taket och var rätt sliten minns jag. Det här är sjätte mappen, sjätte bilden någonstans och på nåt sätt bland andra mappar och bilder som jag sparat i Snippes dator.

En bonusbild! Sjätte bilden under sjätte rubriken ("gamla löv fem") på snippe.se. Ser de inte delikata ut, chokladmuffinsarna (muffinsen?) från Statoil?

Så vilka utmanar jag? Vilka finns kvar? Vilka kan man trakassera utan att de blir asförbannade? Det får bli Sofia, Melina, Alexandra, Snigeln, Spov och Jos.

Det är sportlov, som sagt. Otroligt skönt, men också en smula ångestframkallande har jag upptäckt. Inte för att jag inte befinner mig i Alperna och åker skidor eller på nån solig sandstrand och får en gyllenbrun solbränna utan istället sitter hemma framför datorn lika blek och oflashig som vanligt. Nej, för att jag har lov. Så enkelt. Jag har dåligt samvete för att jag är ledig och inte Snippe. Jag tycker synd om honom och skäms lite när jag ligger kvar och sover flera timmar efter att han svär iväg till jobbet när det fortfarande är mörkt ute. Så jag städar, jag tvättar, jag fyller diskmaskinen, jag tömmer diskmaskinen, jag putsar och sorterar, jag handlar, jag köper blommor (fast den poängen gills inte. Ok, jag köper blommor rätt ofta visserligen men han lägger aldrig märke till sånt, så de är väl mest till mig då…) jag lagar mat jag vet att han tycker mycket om, jag byter sängkläder. Serverar, trugar och har mig. Utöver det så har jag sorterat alla skivor i perfekt bokstavsordning. (Sedan jag flyttade in har skivorna stått i nån typ av grov och ibland ganska godtycklig bokstavsordning. Men no more. Ont i nacken fick jag, men det mildrade samvetesskavsåret en smula.)

ABCD...

En annan typ av samveteslättnad infann sig imorse när jag var tvungen att flytta på någon annan grannes tvätt som fortfarande hängde i torkrummet. Vi lyckas alltid, trots att vi påminner oss själva om att fixa det i tid, vara de osnutna grannungjävlarna som inte lärt sig tvättstugehyfs och låter vår tvätt ligga kvar i maskinen för länge eller glömmer att ta ner den i tid. Snippe är fortfarande obekväm med att visa sig i trapphuset efter den senaste glömskan. Men nu var det någon annan som lämnat kvar sina lakan. Och jag var den drabbade. Underbart skönt.

Vi hann på håret klart, när första gästerna kom sörplade vi precis i oss de sista skedarna av middagssoppan som vi var väldigt välförtjänta av; innan dess hade vi skurat, tvättat, handlat, bakat, fixat och pyntat dagen lång. Perfekt timing alltså. Jag fattar inte hur det går till. Det känns som att jag alltid lyckas bli klar minuten innan, oavsett hur lång eller kort tid jag har haft på mig att fixa och dona innan. Nåväl, vi hann. Precis.

Och allt flöt på! Jag slapp till och med placera någon under matbordet. Enda missödet var väl att klädhängaren gav upp allt hopp om liv mot slutet av kvällen, så jackor, väskor, sjalar och vantar låg i ett klädberg i hallen. Alla hittade sina saker när de skulle hem, inte en vante, inte ett skosnöre saknades. En kofta tror jag är kvarglömd i och för sig. Men ändå. Ett smärre mirakel anser jag.

Vi hade överkonsumerat mat och snacks såklart. Både fruktsallad, maränger, glass, bullar, vin och sprit blev över. Antingen tänkte vi som oroliga småbarnsföräldrar, rädda för att kalasmaten inte skulle räcka till alla barn, eller så gäller fortfarande Det Nya Livet för alla nyårslöftesgivare. Jag vet inte. Tjugo varmkorvar ligger också och känner sig oälskade någonstans i kallskafferiet tror jag.

Sen skulle det ju vara skönt om jag kunde skippa värdinnesyndromet någon gång också, att inte hela tiden se kapsyler som ska plockas bort, tallrikar som är renskrapade och värmeljus som slocknat i utkanten av synfältet hela tiden. Jag blir trött på mig själv, men jag kan inte låta bli att plocka, fixa, ordna. Jag ser antagligen jävligt uppstressad ut, men i själva verket har det en terapeutisk verkan på mig. Jag gillar att ordna. Rena ytor, tända ljus. Mys, mys tycker igeln.

Sen är det också ett gissel att det finns så många människor jag gillar, så många jag vill prata med att det leder till att jag far runt som en skållad råtta och liksom speed-dejtar alla vänner. "Vad pratar ni om?" var nog det jag sa allra flest gånger igår.

I alla fall så är jag nog jävligt nöjd. Om Snippe har tagit några representativa bilder från igår så stjäl jag dem kanske till bloggen sen. Själv var jag för busy för att fota tydligen. Jag hade laddat kameran och allt… Tack alla som kom! Och tack för finfina presenter, det är lustigt hur väl alla tycks känna mig. Sånt gör en igel glad.

Jag är också nöjd över att de första som kom var de sista som gick. Hanna och Johan råkade bli utelåsta från lägenheten där de skulle övernatta och fick slokörat och kallkindat vandra tillbaka hit för att sova på soffan, och idag har vi suttit av ett antal timmar på brunchbuffén på Clarion. Ypperligt. Ypperligt med hotellfrukost, ypperligt med Hanna-sällskap. Ja, Johan-sällskap också.

Nu dammsuger Snippe. Diskmaskinen surrar för tredje gången idag. Assar gömmer sig bakom tv-skärmen. Han gillar fest, inte dammsugare.

Jag ska sluta tjata snart. Jag lovar. Så självcentrerad är jag inte. Egentligen.

Okej i alla fall. I tisdags var dag ett. Den riktiga födelsedagen. Då blev jag lite allmänt firad i skolan av diverse elever och lärare. Sen hemma hos mor och far tillsammans med pojkvän.

Idag blev jag överraskad av min ena klassföreståndarklass. Finaste tjejerna! De hade fixat tårta, kakor och läsk, kom in till lektionen i svenska och sjöng och gav mig en blomma. (Vi hade ingen lektion tillsammans den dagen jag fyllde år på riktigt, kanske ville de inte se sig slagna av elarna?) Sen blev det en samtalslektion istället för en läslektion, hade varit väl deppigt att tvínga dem vara tysta och snälla efter en sån gullig överraskning. Det funkade finfint det med. Prat och fik sista lektionen innan lovet. Bra skit.

Dag tre sedan. Imorgon ska jag ha kalas. Det ska bli… intressant. Jag har räknat på det hela, och kommer alla som sagt att de ska dyka upp har varje person knappa två kvadratmeter till sitt förfogande. Och då räknar jag även med att två, tre stycken sätter sig under köksbordet. Det är ett jävla gissel att alla ens kompisar ska vara så stadgade. Plötsligt har hela vänskapkretsen fördubblats på bara något år!

Jag tänker på morgondagen med en smula skräckblandad förtjusning måste jag erkänna.

Det kan bli trångt...

Just nu är en av dagarnas finaste stunder. De dagar då jag tagit ett tåg tidigare än alla andra för att få sitta i lugn och ro och förbereda sånt jag inte vill ta hem. Jag sover på tåget hit, går ensam till skolan, det är vinterlandskap här, snön ligger tung på hustak och träd, det knarrar under fötterna när man går. Det är mörkt när jag kommer fram, strax innan sju men nu är himlen ljusblå, ljusgrå, gul och rosa.

Alla korridorer är tomma när jag kommer, kanske sitter någon i expeditionen och jag brukar möta städarna någonstans i byggnaden.  Frukost framför datorn, jag har ett litet skafferi i skolan, automatkaffe (men just idag ville jag ha te av någon underlig anledning).

Det är så tyst och stilla. Jag har ro att tänka. Ro att läsa, analysera, fungera.

Först låg han och surade, pep och suckade på golvet medan vi åt middag. Sen hittade han den ultimata platsen och allt blev fina fisken. Eller paddan.