Ute och joggade i solen imorse, gick en sväng finklädd på stan, häng på bryggan, barbent med Alexandra, påskmiddag så magen stod i fyra hörn, fick champagne och blommor i sen födelsedagspresent.  Nu: romcom, varm choklad och mina två favoritkillar i sängen. Åh, åh.

Den uppmärksamme läsaren kanske ser att detta föga är en balkong. Detta föreställer en fönsterkarm. Och ja, det stämmer. Än befinner sig inte de små liven på balkongen. Än så länge ligger krassen, blomman för dagen, luktärterna och de andra och slumrar under jord. Inomhus. Detta är dag ett. I väntan på balkongen, i väntan på sommaren.

Nä, men om man skulle gå ner i källaren och hämta upp tvätten då.

Igel och katt? Nej, nej. Älg och padda.

Kanske var det just vad jag behövde utan att jag fattade det själv. Innan alltså. Att åka till Hudik.

Jag har inte gjort ett jota. Jo lite. Jag har promenerat, gått på stan (på byn? samhället? tätorten?) nån sväng, planterat påskliljor på farfars grav och sprungit till en konstgjord sjö, kutat runt den två gånger och sedan hem igen. Inte mycket mer än så. Filat fötterna och rättat alla nationella prov i svenska också. Och skottat lite snö. Självfallet även tv. Tvtvtvtv. Och kakor.

Jag har inte lackat ur på farmor, vi har kommit överens nästan osedvanligt bra, jag har inte känt mig såhär fridfull där sedan 1900-talet nån gång.

Nu dricker jag vin framför datorn och känner mig slö och lite slirig, imorgon ska jag plantera frön. Vår, vår.

Det har varit så intensivt i skolan sista veckan att jag inte hunnit, eller helt enkelt glömt bort att glädja mig åt att det är påsklov nu. Nationellt prov i svenska, skicka ut IG-varningar, kopiera, sammanställa, ha utvecklingssamtal, planera, planera, planera. Jag har varit trött som aldrig förr den här veckan. Glad på dagarna, gråtfärdig på kvällarna.

Men nu så! Påsklov! Länge leve lovet! Hurra, hurra, hurra!

När jag kom hem idag möttes jag av en kurrig katt och en sur, sur pojkvän. Jag släppte ut katten och försökte prata med den sura pojkvännen. Han hade försökt sova visade det sig, men väckts om och om igen av en skrikhals som stod bredbent mitt på golvet och krävde mat. Annan mat än den som var i skålen. Han är sån. Jävlas när Snippe ska vila. Varenda fredag flippar Assar och ska köra race i trappan mellan lägenheten och utomhus. Spinger ut, ropar högt, högt att det är dags att gå in igen. In. Tittar i matskålen. Ut i protest. Och så in igen. Kanske hoppa lite i sängen och bitas i fötterna i mellanspelet. Sen ut.

Bara mot Snippe. Och nästan alltid på fredagseftermiddagar. Snippes heliga tid.

När det filmkvällar ser det ut ungefär såhär:

Jag har ingen fantasi. Jag är tom. Jag har tappat bort alla uppgifter mina elkillar skulle göra för att komma ikapp i religion. Det tog över en timme att sammanställa. Nu får jag göra det igen. Jag måste rätta tre uppsatser till imorgon, annars blir jag hatad. Jag orkar inte. Väskan ligger nedanför sängen, där jag har varit placerad den senaste timmen, men jag orkar inte öppna den.

Trots denna nyvynna apati är jag på bra humör. Konstig kombination. Jag tror att jag tappade inspirationen när ett blogginlägg jag tänkt ut fick käppar i hjulet av nån jävel som inte lagt ut en låt på youtube. Jag behövde låten för att inlägget skulle bli bra. Så istället för en halvmesyr får ni nu avnjuta nåt helt innehållslöst istället. Bra.

Jag halvligger här, katt på fötter och lyssnar på apoteket apan och Ace och annat som jag blir glad av.

Och det får bli 6:19. Rätta och kopiera har guld i mund.

apoteket apan

Ace. Jaja, och Kiss då.