Jag har ju sedan tidigare placerat mina Språktidningar inne på toaletten. Sedan en rundvandring på bokrean igår huserar även en etymologisk ordbok bredvid tronen av porslin. (Jag hade visserligen en sedan tidigare, men den här var ju så billig och bra!) Igår lärde jag mig att abborre och gädda båda har namn som från början har med deras spetsiga form att göra. Åherregud så roligt! Jag är så nöjd både med mitt köp och min placering av det. Man lär sig något nytt varje dag. Nu även på toaletten. Nästan så att jag längtar till nästa besök.

 Frågan är om han kommer att frysa imorgon?

Helgen har varit full av människor. Människor och mat. Så mycket att jag kanske spar skriverierna till en annan dag eller en annan stund när jag har gott om tid.

Något som har upptagit mina tankar annars denna helg är det faktum att både jag och Snippe drömde om att vi blev jagade av zombies natten till lördag. Jag drömde att jag var nära att bli biten av en läskig odöd kille som just innan jag förstod att han var död gnytt och gnällt om att han ville spotta på mig och varit jävligt obehaglig på alla sätt och vis. Då vaknade jag och iglade extra mycket på Snippe så att han vaknade. Och berättade att han också drömt om zombies som stod och vaktade ett hål man var tvungen att hoppa in i för att komma undan dem.

Vad är oddsen för dubbla odödsdrömmar?

Ja, och vad passar väl bättre att ägna sig åt en melankolisk fredagkväll än terapi? Shopping närmare bestämt. Nätshoppning för att vara ännu mer exakt. Fina Frida tipsade om topshop-tröja och jag hittade den illa kvickt (som en hetsig iller ungefär) på nätet. När jag ändå var på hugget slog jag till på ett linne också. Fejjanlistan rullar fortfarande (och jag upptäckte strax att det inte handlar om 30-sekundersbitar utan hela låtarna om man klickade på rätt ikon) så melankolin är fortfarande överhängande. Men ändå liksom. Dressed to kill. Det är jag snart det!

Det är fredag kväll, fortfarande sådär tidigt, lovande, helgen ligger framför mig. Inget bestämt, allting öppet. Fritt, fritt.

Synd bara att jag har drabbats av nostalgi utan mål och mening. Jag känner mig melankolisk och sorgsen utan anledning. Längtar efter något jag inte vet vad det är och känner mig obekväm med mig själv och allt runt omkring.

Lyssnar på min trettiosekundersspellista med musik jag gillar (I like) på facebook och gör saken värre. Bara sån musik som är min och ingen annans. Bara minnen som är mina och ingen annans längre. Ensamma saker.

Bra och dåligt. Sorglös och ledsen. Arg och glad.

(Nu tycker jag nog att Snippe kan komma hem från den där efterjobbetölen snart.)

Jag har nu två dagar i rad ätit frukost hemma innan jag satt mig på tåget till jobbet. Tredje gången gillt imorgon hade jag tänkt. Det har inte hänt på flera år. Inte ens när jag var brevbärare, då stod jag ofta och tryckte i mig en macka vid sorteringskammarna eller uppe i personalrummet innan jag kom igång med sorterandet på allvar. Är detta ett steg mot ytterligare vuxenpoäng eller är det tillfällig sinnesförvirring? Återstår att se.

Idag är det dagen då det ska ätas fastlagsbullar. Semlor till folket! Idag är det fettisdagen. Men inte i det här huset. I det här huset heter den feta dagen söndag. Inte tisdag. Därför har det ätits andra bullar här. Fiskbullar.

Det skulle vara mycket intressant att få veta vilka faktorer som ligger bakom den där om jag inte skriver ut ett exemplar av det här mejlet/protokollet/anteckningen/dokumentet så finns det inte-hysterin som verkar råda hos många i min närhet. Den har dessutom hos ett flertal gått över i nästa fas; om jag inte skriver ut ett exemplar av mejlet/protokollet/anteckningen/dokumentet till alla deltagare i gruppen så finns det inte-fasen.

Är det ålder? Kön? Uppväxt? Antal hekto grönsaker man får i sig per dag? Vad, vad, vad!?