Snippe repar. Jag övar också. Nu har jag övat på att använda självutlösaren på min nygamla kamera, på att posera och på att matcha kläder. Jackan är nyinköpt för dagen, en del av mitt nya mission; att bli en Kritankopia. Hon var så snygg i helgen att jag beslöt mig för att kapa stilen rakt av. Nagellacket och jackan är införskaffade, kjolen får duga istället för klänning för tillfället. (Att skaffa mig bröst och bli blond får bli ett senare projekt, det kan bli en lite dyrare historia...)

 Jag måste lära mig att ställa in ljuskänsligheten och att le på bild. Det får bli nästa lektion.

Idag fick jag den. Frågan. Det var länge sedan nu.

"Led Zeppelin, är inte det han som har gjort Stairway to Heaven?"

Och detta av en estetelev. Musik. Vart är ungdomen på väg?

I Uppsala var det mörkt och frosten låg utbredd på åkrarna utanför stan, i Storvreta låg dimman tjock och vit som bomull och man såg bara några meter från tågfönstret, i Vattholma gick solen upp och himlen var strålande blå. Innan Skyttorp somnade jag, så jag vet inte vad som hände sedan.

I Tierp är det kallt och frosten trivs även här. Tur att jag har dubbla strumpor idag. Och automatkaffe att värma mig med såklart.

Det känns väldigt främmande med tanke på de mitt mående och beteende de senaste veckorna, men idag känner jag mig alldeles full av liv! På en måndag! Jag fattar ingenting. Tog tidiga tåget i vanlig ordning (Snippe skjutsar mig fortfarande på cykeln varje morgon, jag tycker att det är lite mysigt. Nästan så att jag inte ska skaffa mig en ny cykel kanske?) lektionerna gick bra, dagen gick snabbt.

 

Väl hemma lagade jag mat, svidade om till träningskläder och joggade (med en matlåda till Snippe i händerna!) till Sats där jag träffade pojkvännen i färd med att göra sit-ups, lämnade över maten och satte mig på träningscykeln. Efter det körde jag core, som nu återtagit favoritpassplatsen efter att muskel förvandlats till ett riktigt mespass som jag tänker bojkotta ett tag framöver. Det var sådär sjukt skönt att träna.

 

Mötte upp Alexandra på väg hem, lämnade tillbaka ett paket ägg och bjöd på en kopp te medan jag åt mat. Och sen har jag groomat mig själv med alla möjliga medel och kurer och avslutade det hela med att sätta mig mitt på vardagsrummet med en tekopp, mörk choklad och en clementin för att vika all tvätt.

 

Jag fattar ingenting. Klockan är snart tio och allt jag behöver göra är att borsta tänderna, så är jag färdig för säng, bok och katt. Och Snippe som just är hemkommen från repan. Jag har till och med lagt fram de kläder jag tänkte ha på mig imorgon. Hur hann jag med det här? Hur kommer det sig att jag inte stupat halvvägs?

Idag blev det officiellt. Det är höst. Snippe och jag har gått årets första riktiga höstpromenad med tillfällen att sparka i lövhögar och jag har röjt på balkongen, borta är nu alla blommor som har börjat sloka allt mer de senaste veckorna. Det skar i hjärtat, men samtidigt som jag bland annat lyssnade på Rip it out (och detta är sant, en lycklig eller olycklig beroende på hur man ser det, slump) så slet jag av alla stackars stjälkar och hällde ut jord och rötter i stora säckar som nu är tömda i komposten. Det var bara att stänga av hjärtat och bita ihop, ingen plats för sommarmelankoli. Hösten är här – allt ska bort!

 

Och nu är det så naket.

  

Höstblommor är på plats, men de är inte lika optimistiska som sommarens, de verkar inte ha samma planer på att ta över.

Efter att allt var över, när säckarna med blomlik var tömda, nya växter planterade och balkongen sopad tog jag en gravkaffe till sommarbalkongens ära tillsammans med den enda krassen som är kvar, nu i en vas på balkongbordet:

Det blev tema orange. Eftermiddagssol, hatifnattar på kaffekoppen, sista krassen i en vas, tjärlakritspastiller från färjan och clementiner. Och så choklad med citron- och ingefärssmak. Låter kanske äckligt men är riktigt gott.

Jag skulle sitta hemma idag, äta pasta med mozzarella och pesto och intev göra NÅT medan Snippe leker med Manne. Men icke. Inte ska jag kunna sitta ensam och glo in i väggen i godan ro. Jag blir ju medlurad. Fyfan, jag blir så trött på mig själv.

Nu drar vi på restaurang.

Hotellet vi bodde på hade Astrid Lindgren och ett filmteam som första gäster när de öppnade. De skulle spela in en Saltkråkan-film.

Pelle!

Min Pelle som jag var så kär i. (Det verkar vara mycket som är mig kärt nuförtiden.) Truliga Pelle som är så snäll mot alla djur.

Och nu har vi bott på samma hotell. Jag känner att det är starka band mellan oss.

Det känns som att jag varit borta i en vecka och inte över natten. Men det beror enbart på att jag hunnit med så mycket, pratat med så många människor, tänkt så många tankar och sovit så få timmar. Bra som fan har det varit! Mer om det lite senare. Nu ska jag vara värdinna för gästerna som just kom.