Fan vad 2000-tal. Jag sitter i en stuga i Sälen, omkring 10 - 15 vänner springer runt och förbereder nyårsfirande. Jag är trött av bilåkande, de flesta andra är trötta av vintersportande. Jag är inte lika charmigt rödkindad. Allt är så idylliskt. Och jag bloggar. Vart är världen på väg?

Nu ska jag titta mer på alla som jobbar.  

Gott nytt år och så! 

är det ett tecken som tidigare gått mig förbi? En signal i stil med "Hey! Nu är det slut med den här trista kristeliga tönthögtiden, nu vänder vi uppochner på allt, tar av oss julekoftan, på med strassen och så super vi skallen av oss! Gör tokiga saker! Gott nytt år!"

När allt känns som svårast kan jag ju försöka lura i mig nåt sånt.

Gunnar stack

drömmen sprack

om livslång färd.

Glöm den den fale

ja, tvi vale.

Se nu Gustav, man av värld

en mörkrets prins -

knapp nog en skönare ädling finns.

Honom må du inte rata

ge dig hän på gemensam eriksgata.

Detta var rimmet till en av mina julklappar från farmor, mamma och pappa. En cykel minsann! Jag förstår inte hur de vågar, sist de gav mig en cykel i present stannade den i min ägo mindre än ett år. Det var Svarta Blixten, en svart Kronan. Knipsat lås kvar som minne en tidig morgon.

Den här gången ingick i och för sig tre lås, varav ett tydligen är värsta världsmästarlåset som knappt går att spränga sönder. Lite har de kanske lärt sig ändå.

Nu har jag alltså Gustav, en svart Monark. Och tre lås. Vi får se vilka under vi kan uträtta tillsamans! (Förutsatt att jag kommer iväg på morgnarna, det tar tid att låsa upp tre lås har jag upptäckt. Kanske tar det lika lång tid att promenera raskt till stationen ändå.)

Min mörkrets prins. Gustav.

Nej, i detta hem är det inte Kissen som är tomte. Det är Katten. För tillfället sitter Katten i hallen och ser Allvarlig och Ansvarsfull ut med en rosett kring halsen. Mössan får vänta till ikväll. Kissen ligger i sin docksäng och sover. Hon skulle dö av skräck om man satte en mössa över hennes små öron eller en rosett kring hennes hals. Katten älskar det..

Mamma och farmor promenerar. Pappa duschar. Jag har lite tråkigt. God jul!

I lördags hjälpte jag Kritan att flytta. Det var mindre än ett år sedan.

Mycket kan hända på mindre än ett år. Till exempel kan man förlora några av sina brevbärarskills.

I januari bar jag flyttkartonger upp för tvåtusenmiljoner trappsteg och kände ingenting efteråt. I lördags bar jag flyttkartonger ned för tvåtusenmiljoner trappsteg. I söndags kunde jag knappt gå.

Benen bar mig inte. Bokstavligen. Jag kunde inte styra över steglängd eller hastighet. Blev underlaget för ojämnt blev jag tvungen att hålla i mig i Snippe. Jag var nära att ramla flera gånger! Jag måste ha dödat några viktiga nerver i lördags. De dog av chock. Eller åtminstone blev de medvetslösa.

Idag kunde jag gå utan hjälp men undvek affärer med flera våningsplan som saknar utan rulltrappor. Fortfarande gnyr jag när jag sätter mig ner eller ställer mig upp. Att springa är bara att glömma.

Borta är mina fornstora dagar när jag sprang (ja, jag var en sån idiot som sprang) i trappor tre timmar om dagen och sedan glatt kunde gå och träna kondition på Sats på kvällen.

Hur kommer det sig att jag inte hinner blogga när jag är ledig?

I alla fall inte om jag ska orka lära ut.

Igår levde jag som jag lärde. Som att det inte fanns någon morgondag. Det vill säga idag. Men idag fanns, därför fick jag åka till jobbet med 6:19 och var sen nästan sjukt effektiv i några timmar. Avverkade flera decimeter tjocka högar med upgifter att gå igenom.

Efter att jag kommit hem följde jag med som bilåkarsällskap till Bålsta. Snippe skulle köpa en bok. Nej, inte en bok. En Bibel. En Kissbibel. En Kissbibel för 2000 kronor. Ja. Tvåtusen. 5 kilo Kissbibel för tvåtusen kronor.

Jag var glad och lite övertrött. Sjöng mest Kisslåtar. På svenska helst. ("Det är kall ginstid igen. Du vet att det är den enda saken som håller oss ihop" och "Gå upp och ta din farmor härifrån. Plocka upp, gamle Jim arbetar hårt i år" och andra hits). Om jag inte försvenskade jamade jag. På den nivån var det.

När vi var tillbaka i Uppsala, precis hade slabbat i oss varsin tallrik skabbig kinamat och klockan slog halv åtta, då stängde min kropp av i princip alla system utom de livsuppehållande. Lite syn och lite hörsel fick jag behålla, men inte mycket mer än så. Jag trodde jag skulle dö. Jag skulle inte klara av att resa mig från stolen, inte betala, inte stappla ut ur restaurangen. Men det måste ha skett ett mirakel. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag överlevde tydligen resan hem, och nu ligger jag nedbäddad och tar igen mig. 

No more 6:19. Inte vintertid. Inte juletid. Inte betygstid.

Mamma fyllde år på fredagen, jag tog en tur förbi Katalin efter jobbet, trillade in på Stickspåret och köpte en present innan jag skyndade hem, kastade mig in i duschen och sen fick Snippe skjutsa mig på cykeln till mamma och pappa. Jag satt på pakethållaren och försökte balansera paraplyet över oss båda. Det spöregnade. Vinter i Uppsala.

När vi kom hem efter födelsedagsfirandet var jag så trött att ögonen nästan klistrades ihop av sig själva, men istället för att sova började vi städa, vika tvätthelvetet, baka cheesecake och steka köttfärs. Jag planterade om lite växter också. Vi var i säng strax innan tre tror jag.

Jag hälsade på Helene i Stockholm på lördagsförmiddagen, klappade hennes katt Bosse och åt lussebullar tills jag mådde illa. Missade ett tunnelbanetåg, fick rusa till nästa och hann så med tåget hem till Uppsala med fyra minuters marginal. Snippe och jag bjöd på middag på lördagkvällen. Tur för mig att jag under fredagkvällen började ana att jag varit lite för tidsoptimistisk när jag trodde att jag skulle hinna hälsa på Helene utan problem innan jag skulle baka tre sorters paj och göra avocadosoppa till sex personer. Fem bloggare (om än lite ojämnt aktiva) och en fotograf satt vid bordet. Tack vare cheesecakebak och köttfärsstekning på fredagsnatten hann vi precis i tid. Och jag är därtill en jävel på cheesecake visade det sig! Det var roligt att äta med vänner fast hemma hos oss. Mer sånt i livet. Och så får man presenter!

Lyxchokladpulver, Stenmarkmagnet och vintertulpaner. Städat kök dessutom. Finfina saker.

Vi somnade på sängen vid fyra, vaknade tio i sju (när det är dags att börja knyta skosnörena en vardag). Borstade tänderna, somnade om, vaknade igen vid tolv.

Innan vi gick ut och åt den traditionsenliga skräpmatsbrunchen städade vi upp alla spår av gårdagens aktiviteter. Vi är ett bra fixarteam, Snippe och jag.

Helgen har alltså varit rätt intensiv. Intensiv och bra.