Hon är strax efter åtta på kvällen, men än så länge ligger den mentala klockan och tickar på sju. Oavsett den skillnaden så är det mörkt ute, men jag hör koltrastarna sjunga. Fatta. Det betyder att det faktiskt finns nåt slags hopp om livet. Koltrastarna sjunger så högt att det hörs in genom det stängda fönstret.

Assar och Snippe ligger bredvid mig och vilar. Jag hör hur båda andas när de inte blir överröstade av fågelsång och grannarnas dammsugande.

Som om det inte är nog med koltrastsången; för att verkligen manifestera nån slags vår oavsett väder så köpte jag mina första frön till balkongen idag.  Det är ett tecken det också. Ett tecken på min otålighet om inte annat. (Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart...)

En låt jag tyckte mig känna igen på cykelpasset (uppitchad till nästintill oigenkännlighet) fick mig att youtuba. Och jag hörde rätt trots att rösten lät som en kvinnlig smurfs och det rann svett in i mina öron. eskobar, ett band jag inte lyssnat på på en massa år och en massa dar. Sådär så att det gav en intensiv tidsreseeffekt bara för att det inte finns några nya minnen till låtarna.

Det var en specialtid. En tid jag nästan glömt bort; vissa år är så väldigt tydliga, andra har bara gömts undan i nån hemlig del av minnet.

Jag hade ganska nyligen flyttat hemifrån, bodde i Studentstaden, i en triplett där jag nästan aldrig träffade mina grannar. En granne var en tjej som var olycklig singel och ute och sprang varenda dag. Joggingskorna på vädring däremellan. Fullkornspasta på hyllan. Det hade jag aldrig sett tidigare. Hon var sjukt före sin tid. (kanske sjukt är ett nyckelord just i detta fall) När hon flyttade ut flyttade en kille in som gav mig en cykeltuta i present för att han skämdes över att han fnissat åt att jag cyklat omkull. Utöver det pratade vi inte så mycket vad jag minns. Men jag minns att han hade en USA-flagga över sängen. Det tredje rummet beboddes av en Lindeman som knappt sa flaska (nu blev jag fundersam. Heter det så? Finns ett sådant uttryck eller har jag drömt det? Har jag kommit ihåg fel?) och bara stod tyst, glodde och hummade. Det ledde till att jag pratade oavbrutet av ren stress när vi väl träffades i det minimala köket, om precis vad som helst, vad som fanns i huvudet just då, vare sig det handlade om folk jag hatade, gräl med mina föräldrar, mitt kärleksliv eller vilken kursbok jag läste för tillfället. Jag är övertygad om att han tyckte att jag var galen. Kanske lite underhållande också.

Jag läste religionsvetenskap och jobbade i receptionen och log falskt på Sats (men jag hade väldigt roligt med personalen på helgerna, herregud). Oftast var jag olyckligt kär, ibland var jag lyckligt singel. Ibland växlade jag mellan de två sinnesstämningarna flera gånger per dag. Och då låg jag på sängen och lyssnade ofta på eskobar.

Man kan aldrig så noga veta, kanske blir det rollspel i varje klass nu (där jag spelar majoriteten av alla roller)? För jag vann nämligen ett pris i lördags – ett maskeradpris! Det var allt en debut som heter duga, haha. Möjligen blir jag mer lättövertalad inför framtida spex. Eller så kommer jag att känna mig blasé. Been there, done that.

Jag vill inte jobba imorgon. Jag vill gå och lägga mig nu, sova tills jag vaknar av mig själv och sen gå ut och springa flera mil. Tio, tjugo stycken sådär. Bara dricka vatten och äta salladsblad.

Inte bara imorgon. Jag behöver ett lov. Ett sportlov. Ett späklov. Jag känner mig socker- och fettförgiftad. Jag måste avgiftas.

Här är resultatet efter hysterin. Jag mår lite dåligt men även bra.

Tuffa stumpbyxor, fina skor och en tunika som inte alls kommer till sin rätt på bilden.

Och såhär ser de vita skorna ut på nära håll... Köpte ett par svarta sandaler också, men glömde fota dem. Nu är jag för lat.

En sån här hittade jag också. Grönt! Vår! Och en nästan likadan modell köpte jag när jag ändå var i farten liksom. Fast mörkblå.

Ja, för att sammanfattade det hela så var det alltså en köphysteri som kan kallas duga. Hoppas den har gått över. Får se nästa gång jag går längs gågatan antar jag.

måste vara det som drabbat mig. Jag längtar nämligen till imorgon eftermiddag, då jag ska gå på stan efter jobbet. Jag vill gå runt i affärer och köpa saker. Shoppa, handla, skaffa, tjacka. Smycken. Kläder. Grejer. Vad som helst, bara det är till salu, typ.

Det här känns inte alls sunt.

Jag har kommit på mig själv med att gå och gnola högt hela dagen. Undrar om det kan ha något med nedanstående inläggs innehåll att göra.

Efter duschen (på tre minuter. Jävla varmvattenshelvete. Jag måste färga håret snart och det ger mig svår ångest) så lade jag mig i sängen för att läsa lite. Mysigt, tänkte jag, klockan är bara åtta, nu kan jag verkligen varva ner och kanske hinna läsa ut boken.

Jojo.

Jag somnade innan klockan hann slå nio. Vaknade klockan sex imorse och undrade vad som egentligen hade hänt.

Men pigg och glad. Alltid nåt.