Lite bakis, lite sliten. Varmvattnet tog slut när jag duschade. Iskallt och där stod jag med schampo i hela håret. Solen har inte visat sig på miljarder år, äckligt ljus väller in från utomhus. Verve på tv, tio låtar i sträck, jag kan inte låta bli att lyssna såklart och sjunker ner i nån typ av tonårsdepression. Sweet sixteen igen liksom. Söta sexton, sjutton som släcker lamporna, tänder ljus, ligger på stora mattan i sitt rum och stirrar upp i taket och gråter. Fyfan.

Men snart ska jag träffa söta fina Maja. Då tror jag att det vänder.

För ett år sedan upplevde jag min dag såhär. Till och med hamburgarna stämmer, förutom att de vi åt idag var bättre än de från 2008. Jag minns dem än idag, bara det måste ju vara ett tecken på dålighet.

Jag kan visserligen inte avgöra vad som är trötthet och vad som är låghet. Och när det gäller dessa två egenskaper; vad som är hönan och vad som är ägget. Sammalika kanske. Jag påverkas av ledsna människor omkring mig, av att jag fick veta att det förekommer mobbning i en av klasserna jag undervisar i och att solen fan inte har orkat visa sig på mer än två veckor nu. Jag vill bara sova. Gå i ide tills våren har behagat komma. Inspirationen att skriva, tänka, fixa är densamma som jag. Låg.

Också trött. Fast den här jäveln dras ju inte med snö.

För er som nästan undrat ihjäl er kan jag meddela att planen gick i lås. Jag bestämde mig för att vara på topp och i princip osårbar idag jämfört med lite på glid under en is igår, och har så varit. Nåja, åtminstone på gott humör. Har jag varit alltså. Nu är jag mest slö och tänker släcka. Men hursom - dagen har varit bra. Många skratt.

Och Assar blir stirrig och börjar spana ut genom fönstret när man spelar upp kattfilmen nedan. Det tycker jag var ganska roligt. Sån är jag.

I min familj gäller lyssna-gissa-jäs.

Fina fars födelsedag idag. Mamma hade lagat god mat (som alltid, alltid), chokladpannacottan till efterrätt fick mig att nästintill explodera och sedan störtsomna i soffan av ren mättnad. När jag piggnat till en kvart senare spenderades kvällen i musikens tecken som vanligt. Lite lyssnande på black metal, i övrigt lektes standardleken "gissa vilken låt pappa spelar på gitarr." En ton, ett ackord eller en liten slinga, sen får man gissa. Det är ett av mina trevligaste sätt att spendera tid hos föräldrarna faktiskt. Ligga i soffan, jäsa och tänka och lyssna.

Jag är så matt att jag bara stirrar håglöst på skärmen. Det verkar finnas alldeles för mycket att tänka på, saker jag borde skriva om, i hög grad för mycket information att sortera och bearbeta för min stackars hjärna. Den används mycket nu, den kraken. Själva handledandet går nog bra, det allra jobbigaste hittills är att ständigt behöva bita mig i tungan för att inte lägga till information och kommentarer jag tycker att mina (mina!) elever bör få sig till livs utöver vad kandidaten berättar om. Ibland lyckas jag knipa käft, ibland blir impulserna för starka. Men då tänker jag att vafan, det är ju ändå för elevernas skull vi är där. Jag kan ju inte underlåta att dela med mig av min ofantliga visdom när den finns så nära och tillgänglig liksom. Det är jobbigt. Att hålla tyst alltså. Det, och att liksom aldrig riktigt vara ifred. Min tid då jag kan sitta och bara tänka på saker är betydligt bantad, chansen för en spontan kopp kaffe i lugn och ro är inte lika överhängande som kandidatfria dagar. Kanske är det där skon klämmer. Hederlig gammal koffeinbrist.

Helgen bjöd ju som jag nog tidigare nämnt på sociala lekar. Kanske har det bidragit till min mörhet? Jag är ju nästan van att gå i helgide numera. Under fredagkvällen satt jag förstås hemma och tjurade i min ensamma deppighet, det togs dock igen med råge på lördagen. Först tränade vi på Sats på morgonen. (Svettiga, trötta och lite fattigare på kalorier handlade vi lunch på Kvarnen i delidisken. Killen som plockade ihop våra lunchlådor frågade om vi skulle ha buffé. Kalorierna kom kanske tillbaka med ett gäng vänner…) Mamma och pappa kom och åt mackor vid två. Strax därefter joinade Linda helt spontant och väldigt uppskattat! När hon var tvungen att bege sig iväg för att bevista ett kalas i Stockholm ersattes hon av Jon och Frej. Mamma och pappa drog sig hemåt men mackätandet fortsatte. Det var bra att träffa Jon. Jag saknar den dryge jäveln. Jag saknar att kunna stå och prata konstant med någon som står ut med mig och mitt ordsvall flera timmar i sträck varje dag. En som till och med bjuder på glass ute på turen vissa varma dagar och alltid har snygga strumpor. Fuck you hjon, kom och jobba i Tierp med mig.

När far och son begett sig hemåt bastade jag och Snippe i stearinljusens sken. (Schysst med tillgångar i källaren. Nån gång ska jag våga mig på det skrotiga gymmet…) När vi var färdiglögade åt vi korv med bröd till middag. En massa korv med bröd. Assar åt också. En massa korv, inget bröd. När vi var mätta och belåtna vandrade vi till Spoven för en lördagssammankomst tillsammans med andra fina fåglar. Det blev sent, och trots att jag var alldeles bastuvarm och skinande blank i ansiktet hela kvällen var det en mycket bra avslutning på en dag i umgängets tecken.

Nu ska jag återgå till stirrande. En lektion att planera till imorgon. Något med tidskrifter ska den handla om. Men hur? Jag köpte en massa billiga tidningar idag och ska låna andra på biblioteket. Jahaja. Vad ska eleverna få göra med dem? Stirr, stirr. Tänk, tänk.