När jag var liten matade jag humlor med socker. Särskilt om det var synd om dem. Hemma hos mormor och morfar (där jag matades med falukorvsmackor) hade jag och min kusin en insektskyrkogård där vi begravde alla småkryp som vi inte hunnit rädda från drunkningsdöden i vattentunnor och fågelbad (till vårt insektssjukhus som låg lämpligt beläget bredvid kyrkogården). Blöta humlor fick mycket socker. Det var också allra sorgligast om en humla dog. Jag har hört att man kan lura humlor att det är vinter genom att kyla ned dem och sen knyta en sytråd kring dem för att ha dem i koppel när de vaknar upp igen. (Samma sak gäller väl alla flygfän i lämplig storlek antar jag.) Det har jag aldrig gjort. Skulle aldrig få för mig att göra. Humlor är fina djur som förtjänar det bästa, till exempel socker och en värdig begravning.

Nyss dansade en humla utanför mitt fönster. Jag tror det är vår.

Det här är två viktiga män i mitt liv. Jag önskar att jag vore lite mer som den högre, som gör sina läxor i tid, och mindre som den vänstre som leker med sina tekniska prylar. Du ser själv den högres nöjda min, han är klar med sitt, har slagit ihop sin bok och kan ta ledigt resten av dagen medan den vänstre ser mer orolig ut, säkerligen över glömda saker han nu får veta att han behöver göra via ett eller annat sms. Om jag hade låtit mig inspireras mer av den högre hade jag nu inte suttit och haft ångest över den sena timmen och bloggat samtidigt som jag har uppsatser att betygsätta till imorgon.

Mönsterpersonlighet

De enda delar av sig som Assar var intresserad av att placera på mig var tydligen tänderna.

Jävla skitkatt.

När jag tittade mig i spegeln imorse var mitt högra öga lite rödare än det vänstra (eftersom jag steg upp vid en okristlig tid även den här morgonen så var det läge för röda ögon överhuvudtaget, men alltså, det högra var rödare). När jag nyss tränade (halleluja förresten – jag tog mig dit! Jag var mycket nära att däcka idag också. Tre ostmackor och en hetsäten fortfarande fryst muffin med krämfyllning gjorde att jag klarade av cykelturen dit, och sen var det bara att följa strömmen in i salen) (och enda chansen att träffa trollet idag lockade förstås också) så fick jag ont först i höger knä, sen höger fotled och till sist höger axel. Halvsidig förlamning har jag hört talas om, men halvsidig ömhet?

Assar ligger på tröskeln mellan hallen och vardagsrummet och råglor på mig. Jag ska göra mig lite mat, sen tror jag att jag ska försöka placera mig i soffan och honom på någon högerdel av mig och se om kattskinnsvärme hjälper. (Jag kanske låter bli att testa på ögat.)

Jag börjar känna av sviterna efter den goda morgonen. Klockan är 18 (obs, obs, sommartid, så kroppen är ju ännu inställd på 17) och jag kan knappt hålla ögonen öppna trots att jag hinkar i mig kaffe. Jag kommer att ramla av cykeln på väg till Snippe. Somna sött och snabbt i ett dike någonstans. Vakna av att en hund kissar på mig.

Men det kändes i alla fall fint att solen lyste in genom köksfönstret på disken nyss. Fridfullt. Och Assar ligger i soffan och sover i samma sol. Jag vill också.

Mera kaffe. Nu.

Ja, det är så här man går till väga:

(Förresten kanske ett extra bra tips till blivande medicinarvänner? - lyssna extra på Jackie, Frida!)

Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett mig som en morgonmänniska, aldrig fungerat bra på morgnar, men någonting verkar ha hänt. Kan det vara den friska nordupplandsluften? Jag stiger upp alldeles för mycket tidigare än vad jag måste för att hinna till skolan innan lektionerna börjar, sätter mig på tåget och väl framme myser jag i min ensamhet i arbetsrummet med mina mackor och stora koppen med automatkaffe (det är dessutom elefanter på koppen). Och tystnaden förstås. Tystnaden.

Sittandes på tåget idag såg jag solen stiga upp, tre tranor, en rovfågel (måste lära mig mera rovfåglar), ett rådjur och en gul katt. (Det var jag som satt på tåget alltså, inte solen och djuren.)