Nej. Allt blev trist. Deppigt. Träning hjälpte föga. (Föga! Mycket bra ord. Det ska jag börja använda oftare.) (Sådärja, bara det gjorde mig lite gladare.) Jag vill inte sammanställa mina anteckningar till lektionerna som jag lovat eleverna, jag vill inte laga i ordning tråkig pasta och tråkig sås till morgondagens matlåda, jag vill inte städa undan kläderna jag dragit fram ur garderoben eller plocka undan disken. Jag vill inte ens duscha. Det är jobbigt. Man blir blöt och sen måste man torka sig. Men jag måste. Alltihopa.

Det jag vill är att ha en kopp te i näven, en katt i knäet och Monty Python för ögonen. Jag tror det är det enda som hjälper. Det får bli en akut första hjälpen-åtgärd. Efter tvångsduschen. Det får bli ett morgontåg och lektionssammanställning klockan 7 imorgon istället. Här ska det bli glada miner, banne mig.

Följande sketch får vara med för att den påminner lite om delar av min vardag när det både är som värst och som mest underhållande och för att den gör mig ännu ett snäpp mindre surig. (Det är jag som är Cleese.)

Om 30 minuter ska jag befinna mig på en träningscykel. Jag har stora svårigheter att föreställa mig det just nu. Jag har inga svårigheter att föreställa mig nedbäddad i en säng.

Tur för mig att jag har två träningsdejter inbokade, en konditionsträff med Snippe och en coreträff med Emelie. Annars hade jag tagit Assar under armen och bäddat ner oss båda (kan man inte igla på den ene får man ta den andre). Tur och tur förresten, kanske för min fysiska hälsa kanske, inte min psykiska.

Eller jo, min psykiska också. Jag har bara svårt att föreställa mig det just nu.

Asså, vafan. Det skulle ju sluta gullas och pysslas på ett tag, tills min värdighet är mindre naggad i kanten. Och vad gör jag? Skriver om jävla kulturtantsmatinéer och kattbarnvakter. Paj och ärtsoppa. Vafan!

Och så har jag letat bilder där jag ser mindre vän ut. Det tog tusen timmar. Och de som inte var väna var fula. Eller både och. Så det får bli storm i brist på bättre. (I brist på bättre inlägg och på att Snippe har tid att leta igenom sina arkiv.)

(I kronologisk ordning)

Rådjur

Harar

Råkor

Skator

Svanar (jättemånga)

Diverse sjöfåglar (vars namn jag inte kan)

Hundar

En fet svart katt

Jag har varit alldeles darrig idag. Två klasser hade prov, kanske lyckades de liksom smitta mig. Överfört sin nervositet på mig, ungefär som man kan göra på djur (och jag är ju en igel, så…). Darrigheten övergick i den vanliga irritationen under måndagsmötet på eftermiddagen och sedan i trötthet på det påföljande personalmötet, promenaden till stationen i duggregnet och under tågresan hem. Men hemma mötte solen. Och min mamma, som tar kattmormorsrollen på största allvar (hon vill till och med prata med Assar i telefon) (så jag får vackert jaga honom med telefonluren tills hon är nöjd) hade inte bara släppt ut honom imorse åt mig (när jag får dåligt samvete för att jag är en frånvarande mor ringer jag henne), hon hade även stoppat in en massa bra mat i min kyl. Så det blev paj och värsta salladen istället för deppig ärtsoppa till middag.

Igel och igelmor

Typ. Åtminstone mera Jansson. Maja tipsade mig om att Fyrisbiografen visar Vem ska trösta Knyttet? Här ska gås på bio! Jag var snabb att tvinga henne att vara mitt sällskap också. Sådärja. Då var väl nästa helgs kulturevenemang bokat. Nu måste jag snabba mig för att hinna med kvällens evenemang; spovbjudning!

Nåt måste göras. Jag kan ju inte mesa runt och skriva hundra inlägg om mitt jävla jobb, katter och balkongprydande. Verkligen inte när min presentationsbild visar en vän liten pysseltant i unga år, en insmickrande, gosig sjalprydd tönt. Jag skäms! Det håller inte! Jag drar mig för att läsa min egen blogg. Måste således börja blogga om tuffa saker, så att allt tönteri vägs upp. Sprit, knark och våld och sånt. Knivar och andra vapen (blodiga svärd har jag ju förstås tagit upp tidigare).

Eller åtminstone byta bild. Väntar på min personlige fotograf (fast den länken hintar väl snarare motsatsen), får kolla om han har nåt mindre mesigt på lager.

Till mig.

Jag har klarat av världens längsta vecka och som en passande avslutning lyckades jag få byggarna att lyssna (nästan helt) koncentrerat på legenden om Buddha. Nu är jag hes.

Min goda sida vann när jag klev av tåget, och jag tog cykeln till Sats och konditionsträning istället för apostlahästarna till Katalin för öl med kollegor. Mest var det träningssamvetet som gnagde hårdare än det sociala djuret, men lite berodde det också på att jag är så irriterad på en kollega som trampat på andras tår och in på mitt revir att jag var rädd att jag skulle utbrista i långa elaka haranger och ältande om jag fick lite tid på mig och lite öl i mig. Så även självbevarelsedriften höll mig därifrån.

Nu blir det korvmackor. Sen är allt möjligt.