Nåt måste göras. Jag kan ju inte mesa runt och skriva hundra inlägg om mitt jävla jobb, katter och balkongprydande. Verkligen inte när min presentationsbild visar en vän liten pysseltant i unga år, en insmickrande, gosig sjalprydd tönt. Jag skäms! Det håller inte! Jag drar mig för att läsa min egen blogg. Måste således börja blogga om tuffa saker, så att allt tönteri vägs upp. Sprit, knark och våld och sånt. Knivar och andra vapen (blodiga svärd har jag ju förstås tagit upp tidigare).

Eller åtminstone byta bild. Väntar på min personlige fotograf (fast den länken hintar väl snarare motsatsen), får kolla om han har nåt mindre mesigt på lager.

Till mig.

Jag har klarat av världens längsta vecka och som en passande avslutning lyckades jag få byggarna att lyssna (nästan helt) koncentrerat på legenden om Buddha. Nu är jag hes.

Min goda sida vann när jag klev av tåget, och jag tog cykeln till Sats och konditionsträning istället för apostlahästarna till Katalin för öl med kollegor. Mest var det träningssamvetet som gnagde hårdare än det sociala djuret, men lite berodde det också på att jag är så irriterad på en kollega som trampat på andras tår och in på mitt revir att jag var rädd att jag skulle utbrista i långa elaka haranger och ältande om jag fick lite tid på mig och lite öl i mig. Så även självbevarelsedriften höll mig därifrån.

Nu blir det korvmackor. Sen är allt möjligt.