Jag kände mig ynklig på tåget, liten och ledsen. Tänkte på tråkiga saker och allt var mulet, inte bara himlen. Stirrade ut genom rutan och suckade. Detta tills jag kom på att jag hade ett äss i rockärmen, det ändrade allt. Roligt att man är så lättpåverkad, åtminstone när det går åt rätt håll. Jag log på vägen till jobbet igen, trots blåst och duggregn.

Ett äss

Och när jag kom till jobbet hittade jag ett åtta minuters potpurri av min återstående tågresa (den som tillbringades med ett leende):