Skola alltså.

Men bara bra saker.

Jo, jag kom på att det kanske var flera av mina elever som bloggade, så jag sökte lite på måfå. Hittade faktiskt två till varav en skrev detta: ”Nu är det bara några få dagar tills jag börjar skolan igen & det känns inge vidare måste jag säga. Men mitt nyårslöfte var att bli en positivare jag, därför ser jag det som en bra sak för […]. Så ska vi ha Nina i svenska & det blir super.” 

Rätt fin känsla. Gipor uppåt sträck! 

Och på tåget hem idag sa rektorn att jag får vicka även nästa termin! Inga papper är påskrivna, så jag vågar inte ropa hej än. Men jag kanske kan säga det, lite tyst liksom. Hej.  

Det skulle vara så himla roligt att få stanna. För trots att jag gnäller så trivs jag som fan. Vill inte byta yrke och helst inte arbetsplats heller.

ÅÅÅååååååäääääh. Det känns som att hela dagen gått åt till att tänka på skola, skola, skola. Och än är det inte slut. Samtalet med eleven imorse gick… jag vet faktiskt inte. Hon gick i totalförsvarsställning och var arg på allt och alla och ”skiter i allt och alla”, trots att jag verkligen ansträngde mig för att inte välja sida. Hon kände sig ändå orättvist anklagad. Jag får väl se hur det känns imorgon om hon dyker upp. Kanske har det värsta lagt sig och stoltheten inte lika viktig att upprätthålla. Jaja, det ordnar sig nog med tiden. Hoppas jag. Jag gjorde så gott jag kunde i alla fall. Och blev en lärarerfarenhet rikare.

Det gick åt mycket energi i alla fall, och sen ännu fler möten på det, uppgjorda och spontana. Mer energiåtgång. Ingen tid kvar till att förbereda inför imorgon.

Så det får jag roa mig med ikväll. En religionslektion (min svåraste på hela veckan, den med klassen där en klarade förra provet och resten fick IG) är färdig, dessutom en inlämningsuppgift för dem som inte heller klarade första omprovet och en examinerande inlämningsuppgift till nästa moment. Puh.

Nu måste jag slita mig från skärmen ett tag, ska promenera iväg för att handla middag, sen återvänder jag till flimmerskenet ett tag för ytterligare en religionslektion att putsa lite på (religion är så mycket svårare att förbereda, antagligen för att jag tycker att det är ett så mycket tråkigare ämne att undervisa i än svenska) och sedan den stora uppgiften för kvällen (natten): Förbereda ett muntligt framförande. Fem minuters anförande om en text och en bild på temat hur mår du? Mina stackars treor är skitnervösa inför nationella provet i svenska, så jag tänkte att jag avdramatiserar och är extra tydlig genom att göra den muntliga uppgiften inför klassen själv först, men med ett tema från 2005. Kanske har tagit mig vatten över huvudet eftersom jag inte bestämt vad jag ska prata om än. Men äh. Interå. Man är väl drottningen av sista minuten.

Och än är den minuten inte slagen på länge.

Vissa har fyllt arton, men de känns ändå som barn. Och de är så trasiga en del av dem. Jag är klassföreståndare för en etta. Nästan en tredjedel har så hög frånvaro att de riskerar att få studiebidraget indraget. Det är allmänt olyckliga unga människor, det är kuratorsbesök, deltidssjukskrivningar, psykologbesök, skolk och en massa intyg hit och dit. Mycket smink och ytterjackor att gömma sig bakom. Det gäller inte alls alla i klassen men en så stor del att det märks. Ordentligt.

Idag fick jag höra av en annan lärare att klassen är i upplösningstillstånd över att en skrivit en massa elakheter, med ganska grova ord, om resten av klassen i sin blogg. Otroligt dumt och onödigt, väldigt barnsligt gjort. Elakt. Men läser man igenom bloggen, vilket jag nu har gjort, så står det allra, allra mest om hur ensam och olycklig hon känner sig. (Och inte blir det väl bättre av det här.) Imorgon har jag dem på morgonen. På eftermiddagen ska jag och några andra lärare ha möte om ytterligare en elev i klassen som mår dåligt. Nästa vecka är det dags att prata om en tredje. Känns som att jag ska ställa in mig på lite svenska mycket terapi dagarna framöver. Och jag tycker så mycket om dem allihop! Precis alla. Jag vill att de ska må bra, fan jävla skit att man är så maktlös.

När jag efter träningen skulle handla mat fastnade jag istället framför tandkrämerna och stirrade i tomma luften medan jag tänkte på alla trasiga barn. Då spelades den här i högtalarna. Jag är inget särskilt stort Broder Daniel-fan, men jag var tvungen att stå still under högtalaren hela låten igenom. Kändes som om de spelade soundtracket of my elever:

Eller Njals. Mina tvåor läser litteraturhistoria, vi har kommit fram till nordisk forntid och medeltid, och där vill jag gärna stanna kvar ett tag. Eddan, Njals saga (Gunnar! Åh! Gunnar! Honom var jag lite kär i när jag läste litteraturvetenskap) (och han kanske har satt djupare spår än jag anat – här är ett citat som beskriver honom: ”[…] med ljus hy, rak och kraftigt framskjutande näsa, livliga blå ögon och röda kinder. Hans hår var stort, föll väl och hade vacker färg […]” Påminner faktiskt lite om en kille jag gillar, som för övrigt går under smeknamnet Viking.) och fornnordisk mytologi i allmänhet. Fina saker. Hjältar som ser ut som hårdrockare allihopa, blodiga svärd, mannamod, lojalitet, rufsiga små hästar och kraxiga fåglar. Tuffa talesätt (och allitteration):

Fänad dö, fränder dö

En dag dör och du

Ett vet jag som aldrig dör

Domen över den döde.

Fina saker. Jag menar det!

Nu ska jag ta min islandshäst, min kaffekopp och mig själv i kragen, dra iväg över heden till en annan byggnad för ett möte. Jag hoppas jag inte går under i snöstormen.

Jag kände mig ynklig på tåget, liten och ledsen. Tänkte på tråkiga saker och allt var mulet, inte bara himlen. Stirrade ut genom rutan och suckade. Detta tills jag kom på att jag hade ett äss i rockärmen, det ändrade allt. Roligt att man är så lättpåverkad, åtminstone när det går åt rätt håll. Jag log på vägen till jobbet igen, trots blåst och duggregn.

Ett äss

Och när jag kom till jobbet hittade jag ett åtta minuters potpurri av min återstående tågresa (den som tillbringades med ett leende):

Ett grönt linne med gröna fåglar på. Inte nog med det, det är även kvistar. Rönnbärskvistar med blad och bär. Det blir nog inte mer rätt än såhär, åtminstone inte i teorin. I praktiken är det inte särskilt smickrande, jag får stor mage och små bröst. Men vafan. Grönt med gröna fåglar och rönnbär. Alla rätt.

Bilden togs igår men linnet bärs idag. I skolan, inte hemma. Undrar om eleverna tycker att det är alla rätt eller om de bara ser en yngre kulturjävlatant...

Det måste ha regnat ett bra tag. Vägen mellan tåget och skolan var så full av långa, utsträckta daggmaskar att jag var tvungen att skutta och sick-sacka mig fram på asfalten. Det här kanske också räknas som något slags vårtecken förresten? Jag såg den första tussilagon, jag såg den första daggmasken, sak samma liksom.

Jag låter Assar bidra till fågelboisoleringen. De tussar jag samlar ihop med hjälp av gratisputshandsken (jag är fortfarande mycket tacksam över att den även fungerar som bitskydd eftersom kattskrället är relativt skeptiskt inställd till det här med borstande) slänger jag ut från balkongen och hoppas att någon mindre bemedlad fågel hittar dem och använder dem i sitt bobygge. Helst vill jag att de hittas av en trast, för det är främst trastar som Assar brukar samla på under sommaren. Det är ett givande och ett tagande. Jag samlar katthår och ger till trastarna, han samlar på trastar och ger dem till mig.

Jag får lite, lite mindre dåligt samvete om jag vet att hans päls kanske värmer en stackars föräldra- eller syskonlös trastunge om nätterna.