Jag har skrivit om det förr, men jag gör’t igen. Jag blir så påverkad av mina elever. Den här veckan har det mest varit positivt; jag blir fortfarande glad över att de verkar uppskatta mig och mitt sätt att undervisa och känner mig nöjd och stolt när det går bra för dem eller efter att ha haft en lektion som flutit på smidigt. Eller som igår när jag pratade med lättade treor som just kommit ut från provsalen. Jag tycker så mycket om dem! Andra veckor kan det vara tuffare, även om det egentligen är nåt positivt i botten; allt fler kommer till mig med förtroenden, det kan handla om hemförhållanden, sjukdomar, taskiga pojkvänner eller orättvisa lärare. Och jag blir glad av att de vill prata med mig, jag försöker göra vad jag kan för att hjälpa dem, men jag kan ju fan inte släppa det sen. Jag tar med mig mina elever hem. I huvudet alltså. De dagarna är tunga.

Sen finns det ju elever som är påverkade också. Av ett eller annat. Jag stod och väntade på tåget hem med några andra lärare när en av mina elever kom upp för trappan till perrongen. Jag hälsade. Han glodde på mig och ropade neråt ”’Örru! Din favoriiitlärare är här!” jag hann tänka "oh, shit" och upp kommer en annan kille i klassen älgande. ”Niiiinaaaaa!” ropar han och kommer fram och skelar mot mig och frågar när ett arbete ska vara inne. (”Inte för att det spelar någon roll, jag har redan gjort det.”) Aspackade var de! Skulle på fotboll i Stockholm. Mina kollegor skrattade, om det var åt mig eller dem vet jag inte riktigt.

Jag satte mig i en annan vagn men passerade dem när jag skulle av. ”Niiiniiii! Niiiniii!” ”Det där är vår läääärare!” informerade de resten av vagnen om. Jag blev både lite rädd och lite rörd, haha.

(Av någon anledning tror jag dock inte att de kommer till lektionen imorgon...)