Jag är ju en dumsnäll typ. En som gör allt för sina elever och sen en hel del till. Ni vet. Jag tjatar om det med jämna mellanrum. Men det är så jävla värt det när man får tillbaka den energi man lägger ner och mer därtill. Dagen jag känner mig utnyttjad lägger jag nog ner. Men det gör jag inte.

Känslan jag får när jag får positiv respons på mina idéer eller lektioner, eller när någon eller några visar uppskattning för något jag gör eller hur jag är som lärare är nästan nära lycka. Det går inte att beskriva. Det är kanske farligt. Beroendeframkallande!

Idag gick en hel lektion åt att reda upp i kaos som andla lärare orsakat, att mäkla fred mellan elever i en annars väldigt tight klass, att trösta tjejer som gråtit av novemberleda och skolpress. Och det blev bra tillslut. När jag sedan loggar in på fb och möter en sån här statusuppdatering från en av eleverna blir det ju inte direkt svårare att orka:

Hemma igen. Heeelt slut! Och jag måste bara säga att jag verkligen uppskattar allt som Nina och Carin gör för oss.

(Carin är den andra klassföreståndaren, och även om vi inte tänker likadant i alla lägen har vi i alla fall det gemensamt att vi gör precis allt vad vi kan för våra tjejer.)

När jag läste SKL-utspelet om lärares arbetstider i SvD så låg jag gråtfärdig och sömnlös en hel natt. Dyster i dagar därpå. Hur, hur, hur kan man ha så dålig koll på vad det innebär att jobba som lärare? Hur kan man liksom misstro en hel yrkeskår? Eller är det svartsjuka det handlar om? Förmodligen är det mest ren och skär ekonomi. Spara! Mer! Läs artikeln, den är skrämmande. Åtminstone för mig.

Lyckan var därför all imorse när jag läste ledaren i DN. Ha-LE-luja liksom. Sådär är det nämligen.

Helt fräckt saxar jag hela kitet och klistrar in här, så att alla läsare kan bespara sig det omständliga klickandet och jag kan hoppas på att kanske någon ytterligare orkar läsa igenom texten:

En dag i skolfabriken

Publicerat i dag. 00:05

Steg för steg har lärarnas professionella frihet beskurits. Det har inte skett av illvilja. Men arbetsgivaren måste nu inse att kravet på mer bunden arbetstid sänker yrkets status. 

Alla vet hur stor betydelse läraren har. En elev som älskat franska kan plötsligt efter ett lärarbyte tappa all motivation. Samtidigt kan någon som är erfaren och pedagogiskt skicklig inom matematik få även elever som tycker ämnet är svårt att göra stora framsteg.

Så ser skolvardagen ut. Det går inte alltid att förklara varför vissa lyckas och andra misslyckas. Men det finns två faktorer som dramatiskt ökar sannolikheten för framgång. Den första är att läraren bryr sig om eleverna. Den andra är att hon tycker det är spännande och viktigt att undervisa i sitt fält.

Kort sagt: Resultatet är beroende av engagemang och av en vilja att göra mer än vad som formellt krävs.

I den pågående avtalsrörelsen vill Sveriges Kommuner och landsting ändra lärarnas arbetstid. I stället för att den anställde själv får bestämma hur 10 av 45 timmar ska användas, och då har möjlighet att arbeta hemma, vill SKL ha 40-timmarsvecka.

I praktiken behöver det inte göra så stor skillnad. En klok skolledning vet att lektioner måste förberedas för att bli bra. Den vet också att elever som lämnat in uppgifter både behöver och förväntar sig feedback.

En klok skolledning ger sina lärare ett mått av frihet. Inte för att den är slapp eller ekonomiskt oansvarig, utan för att den vet att duktiga medarbetare gör en ännu bättre arbetsinsats om de har möjlighet att själva styra sitt arbete.

På många håll skulle det inte spela någon roll om det stod 40 timmar eller 35+10 timmar i avtalet. Ändå är det oroande att SKL kräver mer arbetsplatsförlagd arbetstid.

För det första skulle en och annan skolledning kunna missbruka de möjligheter som ett avtal med mer bunden tid ger. Fler lektioner eller fler konferenser och möten tränger undan det som är viktigare, alltså tid för planering och förberedelser av lektioner.

För det andra ger striden om arbetstiden en konstig bild av arbetsgivarens syn på yrket. Är lärare så opålitliga att de missbrukar en rätt att tio timmar i veckan förbereda det arbete som de ska utföra i skolan? Eller är uppgiften att undervisa barn och ungdomar så okvalificerad att det nästan inte behövs några förberedelser?

Sanningen är att engagerade och skickliga lärare lägger ned mycket mer än tio timmar i veckan på att gå igenom uppgifter som elever gjort och på att förbereda kommande dagars arbete i skolan. Merarbetet utöver avtalets 35+10 timmar utförs obetalt. Inte för arbetsgivarens skull men för elevernas. Lärarna gör det för att de har yrkesstolthet för att de vill göra ett gott jobb.

Alla har inte detta engagemang. Men de som saknar det blir inte bra lärare bara för att de hålls kvar i skolan ytterligare några timmar i veckan. Så huvudfrågan är inte om det finns något som ytterligare bunden tid i skolan kan användas till utan hur yrkets status skulle påverkas. Ökar en beskuren professionell frihet engagemanget bland dem som lägger ned långt mer än 45 timmar i veckan på arbetet? Gör det yrket mer attraktivt?

Knappast. Lön är viktigt för ett yrkes status. Men minst lika stor betydelse har den professionella friheten, att de som väljer yrket tilltros förmåga och vilja att använda sin tid på bästa sätt. En arbetsgivare som inte inser det kommer till sist bara att ha osjälvständiga och oengagerade medarbetare kvar.

Vardag idag. Måndag efter lovet. Redan på tåget till jobbet imorse hade jag fått reda på tre möten jag skulle delta i på två dagar. Nu har skaran vuxit till fem möten på tre dagar. Hey ho, let's go!

 …alltid rätt.

…det bra när den får service av någon som gått handelsprogrammet.

…oftast missförstått öppet köp-reglerna.

Imorgon är det Öppet Hus i skolan. Därför sitter jag framför datorn, dricker ett glas vin, äter choklad, leker med youtube och gör tipsfrågor. Hej ledig tid.

Vi pratade om skräckfilm på svenskan idag, eleverna fick nämna skräckfilmer de sett och jag listade dem på tavlan. De var experter! Hostel, Saw, The Ring, One missed call, The hills have eyes, The Shining... De räknade upp hur många som helst.

Och mitt i allt säger en av dem (enda tjejen i industriklassen):

- En prinsessas dagbok!

Underbart. Guldstjärnepoäng till henne! Hoho.

Så mycket tycker jag om mina elever. Att jag spontant utbrister "å, mina hjärtan!" när jag träffar på dem i korridoren om vi inte setts på länge. Nu gäller hjärtutbristandet inte precis alla, även om jag faktiskt gillar i princip precis alla mina elever faktiskt. (Jo. Faktiskt! Jag har så jävla bra elever. På allvar. Vissa är otroligt dryga, men så lätta att gilla ändå. Några ytterst få procent är dryga rakt igenom.)

Men mina hjärtan är bara en klass, en klass jag är klassföreståndare för. De går i trean, när jag kom som lärarkandidat var de små, små ettor; vilsna, bråkiga och spretiga. De stod tappert ut med mina lärarförsök ändå, och jag stod ut med deras spret. Och sen fick jag ta över som klassföreståndare terminen därpå. Vi har slitit tillsammans, det har varit kriser och fikastunder, flams och allvar. Jag har fått höra om föräldrar som inte beter sig som föräldrar ska, om pojkvänner som gjort slut, om kompisar som svikit, om lyckan över att ha tagit körkort, lättnaden över att tagit sig ur ett destruktivt beteende, glädjen över att ha lyckats med en svår kurs i skolan. Och hjälp vad jag känner för dessa tjugo tjejer. De är mina hjärtan! Jag har inga syskon, men lite som småsystrar känns de nog.

Jag kanske kan kategoriseras in under rubriken ”curlingklassföreståndare” men jag vill hjälpa, jag reflekterar inte ens över det. Detta kan kanske illustreras med en ganska typisk konversation, denna gång saxad från the Internet, ansiktsboken för att vara mer exakt (jag har tagit mig svensklärarfriheten att rätta vissa stavfel) (jag bör kanske också tillägga att ”Ettan” är väldigt ilsk av sig. Jämt och ständigt och alltid.):

Ettan: KÄRA Nina, jag kommer hem och hittar en räkning från skolan på 300 kr! Jag har fått påminnelse på en bok och trott att dom skickat fel men har nu hört mig för och FATTAR NU att det är en engelskabok. Faan vikken rutten skola. Det var ingen som kunde meddela mig det eller? Jag tänker fuck heller betala det ska jag tala om och jag vill att DU förmedlar till någon att man kan inte skicka ut massa jävla grejjer utan att skriva klart och tydligt vad det är ! Hej (:

Tvåan: Fick samma sak. Förstod först inte heller vilken bok det var. Sjukt!

Ettan: Menart !

Igel: Va? Vem har skickat? Biblioteket eller engelskläraren eller vem? (och haha, hej)

Tvåan: På engelskan hade inte läraren böcker så vi fick låna från biblioteket, och nu har vi fått räkning från biblioteket, 300 kronor.

Igel: Äh, det fixar sig. Jag pratar med Lotta imorgon. Vad heter boken? Hur många personer gäller det, vet ni det?

Tvåan: Tack. Du är grym! Jag vet inte riktigt. Men tror den heter read and log in eller något liknande.

Igel: Jag kirrar't! (Åh, hjälp, vad ger jag mig nu in på...)

Tvåan: HAHA, det vanliga? xD

Igel: Ja, typ! Haha! Men vad gör man inte för sina fina?

Tvåan: Awh. :D Som sagt, du är grym, Nina! :D

Igel: Kirrat! Ta med böckerna till biblioteket så rivs räkningen. Men när lånade ni den? Denna termin eller innan sommaren? I vilket fall behöver ni inte betala, bara boken kommer tillbaka.

Tvåan: Okej, kanoners! :D Vi lånade dem förra terminen. Tack så mycket, igen. :)

Ettan: Jag har inte lånat nån från bibblan, jag har bara fått en av läraren! Aja tar med den på måndag, tack gullet.

Och de är i sin tur lojala mot mig. De gör vad jag ber dem om. De gnäller kanske om det, klagar, gnisslar tänder, försöker slingra sig ur, men det slutar ändå alltid med att de gör vad jag ber dem om. Ibland kanske just för att det är jag som ber dem. Och det känns så otroligt stort.

Jag kan redan nu bli ledsen när jag tänker på att de inte kommer vara kvar nästa läsår. Hoho. Det är ju helt sjukt. Finns terapi för sånt här?

Idag sa tre personer till mig att jag såg hemskt trött ut. En elev och två lärare. Det värsta var att jag kände mig pigg och glad. Innan.

Och ja. Nu släcker jag lampan.

Nu har jag ju ältat ett tag att jag känner mig trött och sliten. Jag kände att jag var nära Nirvana, nära upplysningen om roten till allt lidande häromdagen när jag tänkte inför en lektion att "äh, det får lösa sig på nåt vis, jag fixar det på plats. Får väl titta i boken och freestyla lite" för att sedan få den - uppenbarelsen. Det är ju det som är mitt riktiga jobb. Att ha lektioner. Jag vill fan inte tvingas vara oförberedd. Men det var jag. För det har varit så mycket snack. Det är möten, studiedagar, ämneslag, arbetslag, marknadsföringsgrupper, tvärgrupper, utvecklingssamtal. Tusentals sidor protokoll som ska skrivas, läsas, justeras, vidarebefordras.

Misförstå mig rätt, jag gillar faktiskt att mötas. Jag gillar att prata med andra, byta erfarenheter och hela köret, men det är så mycket nu. Så sjukt mycket. Jag hinner inte riktigt med att göra det som egentligen känns allra, allra mest angeläget. Varken tiden eller energin räcker till. För jag vill vara med överallt, vara en del av allt som händer på och i skolan. 

Inför imorgon är första timmen kirrad. Det blir synder, dygder, civil olydnad, samvete och laglydighet. Andra vet jag inte. Nåt om humanism och existentialism. Men det måste hända nåt mer. Kan inte nöta på om det vid tavlan i 80 minuter. Tredje tänkte jag prata om projektarbetesskrivandet. Men jag glömde boken om det i skolan... Nåja, jag har en lång håltimme innan. Gaaah.