...för både vantar och cykellyse imorse. Vi går mot kallare, mörkare tider, sanna mina ord. Nu är det blåbärssoppa framför skärmen i arbetsrummet, i vad jag trodde skulle vara ensamt majestät men som istället blev Sofiasällskap. Lika trevligt men på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt. Himlen är blå och solen reflekteras via ett annat fönster in på mitt bord.

Svårarbetat, svårtänkt just nu. Jag fick nyss veta att en elev som gick ut i våras, en väldigt livfull tjej, färgstark, antingen glad eller arg, aldrig nollställd, blev påkörd och dog igår kväll.

Det känns tomt i huvudet, jag vet inte vad jag ska tänka eller känna. Kan inte riktigt sitta still. Luften känns lite tung att andas.

Det kommer inte att bli ett hål i mitt liv på grund av det här. Inte i mitt liv, jag har inte trott att vi nånsin skulle ses igen efter att hon tog studenten. Men det känns konstigt att en person jag för bara ett halvår sedan träffat dagligen, någon som jag pratat mycket framtidsplaner med, en tjej jag ansåg vara väldigt begåvad och pushade att orka kämpa, slita för sina fina betyg som hon skulle få användning för sedan, att den personen inte finns mer. Att hennes liv inte fortsätter.

Hon hann aldrig börja leva det liv hon längtade efter. Hon ville härifrån, längtade ut från skolan så mycket, hon längtade efter att starta sitt riktiga liv, komma ut från de dammiga klassrummen och långa timmarna. Jag blir ledsen när jag tänker på hennes mamma som var med när det hände, och hennes vänner. De som satt tillsammans med henne i klassrummet på mina lektioner och de som fortfarande går i skolan och gick härifrån gråtande idag. Jag blir ledsen av att tänka på hur orättvist det känns när en ung person dör, jag blir ledsen av att tänka på alla som just nu sörjer och saknar henne.

Två fotosessioner blev det för mig. Mina tvåor hämtade mig också. Båda gångerna fick jag stå i mitten längst ut till höger. På min egen gymnasietid brukade jag placeras i mitten, liten och ynklig som jag alltid varit. När treorna fotades var det ett fasligt hårfixande, speglande och pipande om hur hemskt allt var. Fast alla är så otroligt fina. Jättefina tjejer (på rikt dessutom, jag är lätt klassföreståndare för skolans snyggaste klass). Och jag vet att några ställde upp bara för att jag bett om det, jag vill ha ett foto där alla är med, min första klass jag följt i tre år. Därav lite extra pipande. Jag stod just och tänkte på att de faktiskt hade ställt upp allihop (det finns med i ett klassrådsprotokoll; "Övriga punkter. Elevfoto. Klassen lovar dyrt och heligt att de ska stalla upp på klassfotot.") Jag ska bjuda dem på fika tror jag.

Resten av dagen flöt på i ett lite obestämt tempo. Två svensklektioner kunde jag skolka från, för det var biblioteksinformation med bibliotekarien i mina klasser, en genomgång som jag nu kan utantill och därför kände att jag kunde avvara. Istället hann jag utforma en uppsatsuppgift och förebereda etiklektioner. Mycket nöjd. Hade egentligen bara en riktig lektion, en svensktimme med min ihopslagna etta (industri och handel) där vi pratade om genrer och jag plötsligt fann mig själv stå och prata mig varm för tantsnuskets underbara värld. Jag lovade dem att ta med mig mitt favvoex och läsa lite högt. Vad har jag nu gett mig in på. Hjälp. Sen pratade vi om Tornedalen och Mikael Niemi och de skrev i sina loggböcker. Himla trivsamt. När jag gick från lektionen fick jag kommentaren "värst vad du ser glad ut då!" av en annan lärare. Och det var nog sant. Jag har tydligen haft en bra dag.

Nu nördas det i vardagsrummet för andra kvällen i rad. Samma här, i sängen där jag redan har placerat mig. Hörlurarna är på, dags för mera fjortis-tv.

Imorgon ska en tvåa jag har i svenska få läsa  några av Sandro Key-Åbergs prator högt inför varandra. Jag har fått låna en massa av en räv-lärare, men jag vågar inte presentera dem för mina elever i det skicket de är i nu. Sönderkopierade myrskriftsmaskinskrivna ark från 70-talet. Eleverna skulle få dåndimpen och förmodligen arbetsvägra, vana som de är vid läsvänlighet, datorutskrift och radavstånd 1,5 typ. Så det är bara till att skriva av. Lektionen börjar klockan nio imorgon, tills dess borde jag väl vara klar i alla fall.

Här är den fjärde pratan, håll till godo:

Fjärde pratan

A   vad sa du?

B   vill du ha socker sa jag

A   om jag vill vad då?

B   socker sa jag

A   om jag vill ha socker?

B   ja hör du inte vad jag säger?

A   det är klart att jag hör vad du säger

B   vill du ha socker då?

A   skrik inte så förbannat

B   du kan väl svara när jag frågar

A   om vad då?

B   jag sa vill du ha socker

A   det var ett jävla tjatande

B   det har väl inte med saken att göra?

A   vad är det som inte har med vad att göra?

B   sockret med tjatandet

A   det har jag väl för fan inte påstått

B   du är hopplös

A   åja har jag påstått eller inte?

B   herregud skall du börja nu igen?

A   har jag påstått eller inte?

B   det är klart att har du inte påstått

     så har du inte påstått

A   där ser du

B   vad är det jag skall se nu då?

A   att jag hade rätt

B   har jag sagt nåt annat då?

A   nämen du sitter och hymlar

B   snälla jag tar tillbaks alltihop

A   har jag inte rätt alltså?

B   det är ju alldeles hopplöst

     du vränger ut och in på allt jag säger

A   skitsnack är skitsnack om du så

      vränger det åt helvete

B   jaja låt oss säga att det var dumheter då

A   låt oss säga

      det är skitsnack säger jag

B   jaha då är det väl skitsnack då

A   måste du se så nersnöad ut för det?

B   håll inte på såhär hela tiden

A   tänk om du skulle ta och lugna ner dig!

B   förlåt men jag blir så ledsen

      då du gnatar på mig så

A   var som en vanlig människa då

      och tala svenska så man förstår dig

B   javisst kära du vill du ha socker nu

A   hörrudu har jag inte hört det där tidigare?

B   men jag vill ju bara vara vänlig

A   vill jag ha socker så tar jag mig socker

      begriper du det?

B   förlåt mig

A   det är väl fan inget att förlåta

B   nu hade du omkull kaffet

A   jasså

B   det bränns förstår du

A   du får väl för fan se dig för

Jag hittade nyss ett kvarglömt papper i kopieringsrummet. ”Plan för pandemi” stod det som överskrift, och sen följde en lista för vilka riskgrupper som kan finnas i skolan.

Jag vet att nedanstående möjligtvis (om man är lagd åt det misstänksamma hållet) kunna klassas som smör. Och jag vet att min reaktion kanske kan få någon tycka att jag är lättköpt. Men jag blev så glad av att mötas av denna kommentar på facebook av en elev som pluggar upp svenska och religion för mig den här terminen:

Dina lektioner fick mig att hitta motivationen. TACK, och ha en bra fredag!

Det gav en sån där varm magkänsla liksom. Och nu blev jag motiverad att planera sjukt bra lektioner. Ojoj.

Bra dag. Fint liv. Träffade två nya klasser idag (en nygammal, där har jag vickat i svenska förra läsåret) som var så himla trevliga, sådär att man går därifrån leende. Åh.

(Trevliga betyder inte alltid välartade, tysta och snälla för övrigt. I min värld (den del av världen som består av skola i alla fall) betyder det snarare glada, inbjudande och lagom skämtsamt dryga. Sånt gillar jag tydligen.)

Och Sofias tjänst verkar funka. Och solen lyste idag. Och jag tränade och det gick bra och jag var stark.

Idag började det låta som det ska göra i skolan. Prat, skratt, fnitter och flams i korridorerna. Jag hade ett upprop och två lektioner och nu är jag helt slut som människa. SLUT! Jag har gått runt i timmar och väntat på att det ska vara okej att gå och lägga sig. Nu är det okej att lägga sig.

Jag hade nästan glömt hur det är att ha lektioner. Helt plötsligt var det den där grejen med att få skeppet att hålla kurs liksom, se till att budskapet går fram, att alla gör det de ska och att det hela har nån form av mening. Jag kom på mig själv med att skriva på tavlan och samtidigt tänka "men vad fan ska det här bli? Vad är tanken, hur ska jag knyta ihop det?" men det gick. Återkoppling var ordet jag skrev, återkoppling i realiteten det blev. Tur för mig.

Och all energi tog slut. Så. Sovning.