Som sagt, sak samma vare sig i Las Vegas eller på Birka Paradise - Videoklubben är på G! 

Annars blir det inget mer resande den här månaden. Planen var att jag skulle åka till Lübeck på studieresa med två klasser och mitt arbetslag nu på torsdag men jag ställde in idag. Och det var som om en sten fick vingar och flög bort från mina axlar. Jag har ansvaret för det nationella provet i svenska i år, och jag håller på och nojar järnet varje dag nu. Räknar salar, räknar elever, räknar datorer, räknar vakter. Skriver information, delar ut information, redigerar information, återkommer med ny information. Jag skulle dö av nojighet om jag var tvungen att åka ifrån skolan dagen INNAN D-day. Nu känner jag mig trygg. Jag kan vara på skolan klockan 5 på morgonen och förbereda på fredag om jag så önskar. Just nu önskar jag bara vara där klockan sju, men dock. Jag kan. Om jag vill.

Fredag klockan 07:05 ska jag (med kaffekopp i hand i stället för sittandes på en buss) och dataansvarig gå runt och kolla alla salar, placera ut extradatorer, papper, pennor och gem. Små tomtenissar. (Ska vi vara alltså, inte placera ut.) På torsdagen ska jag preparera salarna; se till att det finns papper till skrivarna, att bänkarna står som de ska...

Jag är fortfarande lite grön och jag har ansvar för att det ska flyta fint, inte bara att det funkar att skriva för mina elever, utan för alla som skriver provet. Det får liksom inte gå fel. Då måste jag nämligen begå harakiri. Såna är reglerna. Tror jag.

Jag tror att läraren som arrangerar resan blev lite ledsen dock. Så istället för några kilo sten på axlarna har jag en liten råtta som gnager i min mage. Jag vet inte hur jag ska bli av med den.

I förberedelserna av en introduktionslektion om medeltidens litteratur som jag ska ha imorgon ramlade jag över det här trevliga testet. Då vet jag var Dante placerar mig. Bland kättarna. Fint det!

The Dante's Inferno Test has banished you to the Sixth Level of Hell - The City of Dis!
Here is how you matched up against all the levels:

Take the Dante's Divine Comedy Inferno Test

Kan man använda detta i sin undervisning månne? Kanske inte som intro, men jorå, det ska nog gå ska vi se.

Måndag: Älskade eltreorna har temadag (sånt som brukar ses som en legitim anledning att sitta och softa eller kanske tillochmed skolka) men kommer till mitt arbetsrum och säger att de hellre vill ha svensklektion. Gulligaste, gulligaste killarna!

Tisdag: Pratar med handelstreorna, klassen jag är klassföreståndare för, om studenten och kommer in på att det kommer kännas sorgligt och tomt efter att alla blivit hämtade från skolgården. Några börjar gråta när de tänker på vad det innebär att sluta skolan. Finaste, finaste flickorna!

...som rivstartar klockan sju en måndagmorgon med att man kutar runt skolan för att sätta upp affischer som borde satts upp en vecka tidigare, öser på med planeringar, lektioner, får ärva en höggravid före detta elev (som ska tenta upp svenskbetyget) från en pappaledig lärare via en nyanställd som håller på att gå under av arbetsbelastning och blir e-postterroriserad av eleven eftersom hon tycker det skulle vara bra om man kan se till att hon får materialet med post dagen därpå, slevar i sig en burk med viktväktarsoppa till lunch, har bland annat en lektion med 8 av 20 elever (vilket betyder att allt jag säger under den timmen måste jag säga ytterligare en gång), sliter vidare till klockan är 17:26 och tåget tar en direkt till Sats där man kan göra slut på den lilla energin som finns kvar.

På tisdagen är det marknadsföringsmöte, jag får besked att en annan elev vill skriva ut sig från skolan, har ytterligare en lektion med 8 av 20 elever för att de övriga "inte orkade komma till skolan idag heller", springer som en idiot för att fixa papper jag behöver till lektionerna eftersom nätverket ligger nere i mitt arbetsrum, får hintar dels om att jag ska varslas och dels att jag ska få jobba kvar, jobbar kvar till 18 (korridorerna nedsläckta, rummen tomma), hetsar till tåget bara för att mötas av beskedet att det är 30 minuter sent. Tar ut pengar för att köpa en sallad till middag och möts av beskedet att jag har 50 kronor i skuld. Kommer hem vid halv åtta, tar en kopp te och däckar.

På onsdagen börjar arbetsdagen med att jag hittar en lapp i facket där det står att jag är välkommen på medarbetar SAMMA DAG (den har väl legat där en vecka utan att jag sett den) och därför tvingas panikplugga skolans mål och visioner och tänka ut fina formuleringar mellan de klasskonferenser som är inlagda varannan timme, (med fortsättning torsdag, fredag). Klasskonferenser där man för övrigt "bara har tid att fokusera på det negativa". Upplyftande värre. Klarar medarbetarsamtalet med glans. En burk fiskbullar och en morot till lunch. Tillbringar några timmar med att göra IG-prövningsuppgifter i svenska, det jag skulle ha hunnit när jag satt och pluggade mål och visioner. Får mejl -  den ärvda eleven har fått sammandragningar och kan inte göra omprovet. Kommer till Uppsala

Så vad har morgondagen i sitt sköte då? Programlagsmöte, elevvårdskonferenser, dansträning inför avslutningslunchen, planera in fotografering till årsboken, utvärdera andra svensklärares IG-prövningar. Och justja, jag har nån enstaka lektion då och då tydligen. Sånt där som lärare klämmer in emellanåt.

Det är en sån vecka.

Kurs var det ja. När vi kom in i Sällskapets lokaler träffade en av mina (kvinnliga) kollegor en fd kollega från en anna skola. De hälsade glatt på varandra men blev avbrutna med orden

- Jaha, är det här nåt flickdagis kanske?

De stod häpna med öppna munnar när mannen som yttrat sig fortsatte:

- Här har inga kvinnor varit medlemmar på över 180 år!

En av kvinnorna svarade då, i tron att det här måste väl ändå vara ett skämt:

- Men då är det väl på tiden nu då kanske!?

Hon fick ilskan fnysningar till svar och sen följde:

- Och den här tonen tänker jag hålla, jag är faktiskt VD här!

Jaha. Nämen. Så. Att. Tillbaka till 1800-talet. Eller medeltiden kanske? Vi fick förhållningsorder; inga kvinnor i trappan. Vi fick åka hiss om vi nu var tvungna att lämna byggnaden. Och inte vistas på något annat våningsplan än det där vår hyrda lokal låg.

Men det kändes nyttigt. Att vara en oönskad, lite sämre varelse. Att få känna på hur det kan kännas. Intressant.

Och sen två dagars föreläsningar och samtal med religiösa, skygglappsförsedda religöst anfäktade människor (medelålder 60+). Jag lärde mig en del nytt och nyttigt, men på bekostnad av min tilltro till mänskligheten.

Allvarligt, vi måste avskaffa det här med religioner, hörni.

För övrigt hade jag  en (1) lektion förra veckan. Allt som allt alltså. En 80-minutare med industriarna. Religion. Seminarium om ondska. IP kan man lita på. Ypperliga ungdomar med välsvarvade hjärnor. Resten av dagarna och timmarna har ägnats åt fortbildning. Måndagen var studiedag, tisdag, onsdag i religionens tecken och fredagen fick jag tillbringa i mina älskade lokaler vid Engelska parken. Minnas lyckans glada dagar på SVC; svenska och litteraturvetenskapliga studier när allt var fina fisken. Den här fredagen bidrog dessutom till att tilltron till mänskligheten om inte lagades så åtminstone inte skadades ytterligare. Hundratals svensklärare som fick lyssna på bra föreläsningar och lära sig mer om hur man kan använda muntliga övningar och samtal i undervisningen. Bra skit.

Jag tror att det är på grund av ovanstående som jag varit en värdelös bloggare. Chock och information overload.

Imorgon ska jag på kurs; religionsseminarium: 

"Guds lag – för den troende och i samhället. Judisk, kristen och muslimsk tradition"

Vi ska hålla till i Sällskapets lokaler; värsta herrklubben med skumma herrklubbsregler! Klädkod såklart; jeans göra sig icke besvär, en herre utan slips är ej välkommen. Dräkt it is, alltså.

Jag har lite ångest just nu.

Förbluffad, förstummad, förvånad, modfälld, mållös, nedslagen, omtumlad slokörad, vimmelkantig och överraskad ges som förslag på översättning av "dazed" enligt woxikon. Åtminstone sju passar in på mig idag. Man skulle kunna ha ett tisdagsporträtt av en igel under rubriken för att illustrera ytterligare.

En helt jävla värdelös tisdag. Tisdagar är jävulens påfund, believe you me. Trött och knappt vid liv efter måndagen och ännu så låååångt kvar till nästa lediga dag. Lektioner som byter av varandra med fem minuters mellanrum, från morgon till eftermiddag. På språng från att jag kliver av tåget (med fortfarande stelfrusna tår, efter att ha väntat på ett försenat tåg en knapp halvtimme på morgonen). Möten hit, lektioner dit, fångas i flykten i korridorer av lärare och elever, får höra dåliga undanflykter och bortförklaringar om varför det inte går att lämna in/redovisa/orka jobba på lektioner (kanske har hela mänskligheten dåliga tisdagar? Kanske är de lika matta i själen som jag? ) tjugo minuters lunchrast och sen ett till möte sent på eftermiddagen. Slut på mjölken till kaffet också.

Satt kvar i arbetsrummet till 18 bara för att bli av med några av de där irriterande punkterna på listan som verkar vilja följa mig till världens ände. Och sen var tåget hem tjugo minuter sent. Och kiosken kunde inte hantera kontokortsbetalningar.

Hem, steka blodpudding, hämta tvätt i tvättstugan, duscha, lägga sig i sängen och glo. Ett stimulerande liv.

Nu har jag lyssnat på sex-bands-låten typ fem, sex gånger och tyckt synd om mig. Kanske är det dags att släcka. Lägga ner.

Antal punkter strukna på listan: 0

Antal punkter tillagda på listan: 1

Alltså sitter jag här vid skrivbordet klockan sju på morgonen i min ensamhet med automatkaffe, ostmacka och sorglig musik på spotify. Väl här insåg jag att jag nog lika mycket behövde ensamheten som tiden att planera. Att jag undermedvetet kanske ville hit ändå, oavsett om jag hade mycket att ordna med eller inte. Det är så sällan stilla och tyst runtomkring mig på det här stället, och det börjar sprida sig inåt på nåt sätt.