Åkte till jobbet tjugo över sex. Kom hem från jobbet tjugo över sex. Programlagsmöte är inte min roligaste sak. Sen känns det som en dålig sak att jag får dåligt samvete när jag sätter mig ner  med maten i knät framför tv:n i en halvtimme. Jag borde jobba säger samvetet. Fortsätta jobba. Jobbajobbajobba.

Jag köpte Chisan på apoteket. Tog det för en timme sedan och känner mig tröttare än någonsin.

Nej. Dusch. Och jobb. Förbereda kristendomslektion, dubbelkolla nationella prov (Är det rätt betyg? Har jag tänkt rätt? Ska man tolka kriterierna såhär? Nojanojanoja), tänka ut ett upplägg för ett rollspel i svenska och samhällskunskap, rätta religonsuppgifter så jag vet om jag måste IG-varna nån. Det var det. Tack för mig. Dags för dusch och begravning.

Första morgonen jag lämnar jackan hemma när jag cyklar till tåget. Och jag frös inte alls! Inte nåt! (kan möjligen ha något att göra med att jag var lite sen och cyklade i nästintill ljusets hastighet, men dock. Inte nåt!)

För ett drygt år sedan var jag där för att titta på bilder av en idol och nu är det dags för nästa! Nån som vill följa?

Jag var (eller är? Jag har aldrig aktivt gått ur)för övrigt  med i Pettson och Findus-klubben. Jag gick med som 20-åring. (En av mina finaste komplimanger är nog att jag påminner om Findus, sagt av någon som inte visste att jag var ett Findus-fan. )

Sven Nordqvist är väldigt bra på att berätta med ibland roligt, ibland finstämt, ibland sorgligt, alltid mitt-i-prick-språk om en liten katt och en gubbe, men det han är fantastisk bra på på är ju att måla, alla miniatyrvärldar och alla stämningar. Åh, åh. Inte bara gubben och kattens värld, jag gillar allt han gör. Och nu ska jag beskåda illustrationer i original. Bra skit.

Jag hatar att jag har sålt en lägenhet. Jag vill skicka ett sms och få tillbaka de tusenlappar det står att jag ska få tillbaka, jag vill inte fylla i blankett K4, säkert fylla i fel och sedan säkerligen tvingas betala en straffavgift för det utöver de tjugonånting tusen som ska skattas. Och vad händer med de pengar jag ska få tillbaka? Kvittar man? Får man dem ändå? Luras de bara och jag får ingenting?

Uuuuääää. Jävla allt.

Edit: Jag har inte nåt emot att betala skatt, det gör jag gärna. Jag har däremot nåt emot att fylla i blanketter.

I lördags var det middag för 16 här hemma. Huvudrätten bestod av crepes. Fyra formar crepes. En till varje person som skulle äta. Fyra personer alltså. Fråga inte hur jag tänkte. Jag tänkte inte så noga. Jag gjorde en sats pannkakssmet som enligt receptet skulle vara ”stor”. Att den skulle räcka till 60 små pannkakor gick mig liksom förbi på nåt sätt. Och sen fyllningen. Jag gjorde fyra olika fyllningar. Varje fyllning räckte till fyra portioner. Fyra gånger fyra blir sexton. Sexton portioner. Varför gjorde jag inte lite mindre av varje fyllning? Jag vet inte. Jag gick humanistisk linje på gymnasiet, inte naturvetenskaplig (eller jo, en halv termin, men bara det faktum att jag bytte program kanske är själva förklaringen jag är ute efter?)

Jag hade glömt cykeln vid stationen dagen innan, så jag gick gick till Kvarnen för att handla efter att ha tränat (före frukost). Sen gick jag hem med kassarna. När jag kom hem efter många och långa plågor vägde jag kassarna. 20 kilo. 20 kilo för- huvud- och efterrättsingredienser. Före frukost. Efter träning. Idiotigel.

Vid 13 tänkte jag att jag skulle förbereda lite, vara ute i god tid. Det blev till att förbereda fram till 17:30, då kastade jag mig i duschen. 18 kom gästerna. Nåväl, jag hann i alla fall, jag stod inte i badrummet och sminkade mig i panik, vilket oftast är fallet annars, så vafan, jag var ju jämförelsevis väl förberedd ändå. Och slutet gott, allting gott – jag hade roligt! Mestadels efter 18. Och efter middagen kom dessutom en spov, mera roligt!

Dagen därpå var det återigen dags för en födelsedagspresent, den här gången från mig till Snippe. Turridning på islandshäst! Kallas man för Viking ska man väl rida på vikingahästar tänkte jag, och nu, 1,5 år efter att han fick presentkortet var det dags att utnyttja det.

Min utsikt

Liten, liten häst!

Snippe med modern vikingahjälm och vikingahästen Silverdögg

Mjuk!  

Det var bara vi två och en ledare, tre timmar ute i skog och på äng plus en fikapaus. Å, jag saknar livet som hästtjej litegrann. Världens tryggaste, varmaste doft; häst. Mjuka mular och öron och snälla, snälla ögon. Jag skötte en häst som var ungefär tre gånger så stor som lilla Naela jag red på i söndags, Ligmont hette han, förutom stor så var han  röd och vit. Snabb och snäll. Jag brukade sitta i hans krubba och han brukade vila mulen i mitt knä. Fint.

Idag fick jag på omvägar höra att någon anser mig vara en så kallad milf. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Häromdagen stod odlingarna ute i trapphuset en stund. Då påpekade grannen ovanför mycket nöjt att deras krasse hade kommit mycket längre än min. Jävlaskithelvetesfan. Vår balkong ska vara störst bäst och finast på gården. Amen. Och då är grannarna ovanför oss inte ens några av de kulturbrackstanter som jag räknar som mina konkurrenter. Här ska smidas planer och ränker.

Nu börjar tröttheten slå till. Det är lite olyckligt, eftersom jag har minst tre nationella prov att rätta, en religionslektion att förbereda, filmdiskussionsfrågor att skriva och lite annat pyssel till skolan att pyssla med. Vad som är anmärkningsvärt är att den inte slagit till tidigare, jag trodde jag skulle gå hela dagen som en zombie. Men jag hade världens finaste elever. De fick mig att skratta (snällt. Med inte åt.) hela dagen. Så jag tog mig igenom lektioner och möten med leendet i behåll. Och så gick jag och simmade i en solbelyst bassäng direkt efter jobbet.

Mina hjältar i svartvitt földe mig till skolan, de kan ha fungerat som goda talismaner också.

Men nu kom alltså följderna av mitt leverne. Både hjärna och muskler känns som seg kola. Hur ska det gå, hur ska det gå. Det här att vara fröken på kvällstid.