Det är vad vi brukar säga i vår familj.

Han ska ut till varje pris.

Frukost: Korvmackor och kaffe

Lunch: Smörgåstårta och kaffe

Mellanmål: Tårta och kaffe

Middag: Smörgåstårta och kaffe

Färdkost: Korv med bröd

Kvällsmat: Skinkmackor och te

Jag mår väl som jag förtjänar, känner mig som en gödkyckling. Jag har nämligen varit på kalas hela dagen, hos en mycket tuff tant som fyller nittio år! När jag blir gammal vill jag bli som Thorgerd tror jag. Mer om detta imorgon, nu ska jag tandborsta bort brödsmulorna ur tänderna. Lär ju ta ett tag.

Jag fick ett mail från pappa. Det var bara en länk. Ämnet var som ovan. Hit kom jag:

När jag ändå är inne på blandbandstemat tänkte jag fortsätta med ännu ett Fleetwood Macminne. Man of the World var min första kontakt med Fleetwood Mac. Jag hörde den när jag satt och lyssnade på ett radioprogram om Beatles. Jag kommer ihåg att jag reagerade så starkt på Peter Greens röst. Han lät så snäll och så ledsen. Självfallet spelade jag in programmet, detta var nämligen före Den Stora Slöhetens inträde, före Google och Youtube. Gillade man nåt fick man kämpa för att få tag på det. Leta och upptäcka nytt på köpet. Jag besökte biblioteket nån gång i veckan i jakt på ny musik, plöjde tidningen för att se om det var nåt på tv eller radio man var tvungen att spela in. Som i det här fallet då. Jag spelade in programmet på ett band och sen spelade jag av de låtar jag fastnade för på ytterligare ett band. Jag satt ihopkurad på mitt blåmelerade plastgolv, framför stereon med pekfingret berett på pausknappen för att inte få med radiopratarens röst. Förgäves i det här fallet, hur snabb jag än var så gick det inte att få med både slutet på låten och slippa undan programledarens presentation som följde direkt efter. Varje gång jag hör den här låten hör jag i mitt huvud fortsättningen som jag är van att höra den från varenda blandband med Sorgliga Sånger (det fanns ett flertal i omlopp), först hur gitarrtonerna klingar av och så ”Man of the wo…”

Det hjälper inte hur många år som än gått sedan jag skaffade skivan, hur många hundratals gånger jag har lyssnat på den utan rösten i slutet. Jag hör den ändå.

Tack vare Den Stora Slöhetens Välgörare kan jag nu bjuda på musiken i fråga, utan radioröst. Lyssna och bli berörd:

Mamma och pappa var inte hemma...

Snippe sa nyss (helt ovetande om mitt glasögoninlägg nyligen) "Alltså, du har rätt otippade glasögon... Liksom...breda på nåt vis. Och tjocka! Men det är väl för att du har så litet huvud."

Jojo! Man tackar! Men vänta bara.

Klockan är inte ens tio och jag har gått och lagt mig. Nyduschad och fräsch som en nyponros. En nyponros med hårdrockströja som nattlinne och glasögon som sitter lite snett.

Jag trodde att jag skulle svimma, kräkas eller kanske dö lite lätt. På rikt. Mår fortfarande skumt men ligger nedbäddad med tv:n på, en balja te och en påse med naturgodis vid min sida.

Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt imorse började jag må som hade jag ätit råttgift eller nåt annat dödligt gift, och det precis innan ett utvecklingssamtal. Jag bet ihop, satt där vit och svettig och frågade om svaga och starka sidor, sen vacklade jag in i ett vilrum och låg och stirrade upp i taket en halvtimme, funderade på om jag skulle ringa Snippe och begära skjuts hem. Så åt jag en clementin, bestämde mig för att jag var tvungen att bli bra, orkade nämligen inte sjukanmäla mig eller ordna med uppgifter till klasserna att göra om jag skulle vara borta, och det verkar som om kroppen köpte mina argument om än långsamt. Eller så var alltihop bara lågt blodsocker.

Mina rumskamrater hann gissa på graviditet, ätstörningar och utbrändhet innan jag stod stabilt på fötterna igen. Det kanske var så enkelt som clementinbrist.