Jag har ätit ordentligt, sovit åtminstone okej, tagit mina vitaminer och har dubbla strumpor på fötterna. Ändå kände jag nu helt plötsligt en stark önskan att krypa in i duschen, sätta mig på golvet under varmt vatten och gråta.

Dum som jag är (som man sår får man skörda egentligen) så satt jag på 6:19-tåget imorse (det vill säga, det du inte planerar på söndagen får du lida av på måndagen). Hann göra det jag tänkt innan skolan började för alla normala barn förstås, och då var det väl kanske värt det.

Sen vanlig dag, rätt intensiv sådan. Hade bland annat en 80-minuters religionslektion som svischade förbi som om den vore en ynka 40-minutare. Roliga esteter. Lektionerna slut kvart över 14, utvecklingssamtal med två elever på det.

Snabb stresspromenad till Hemköp genom gråslaskmisärsnön då jag även upptäckte att mina skinnstövlar på intet sätt är vattentäta.

Planering framför datorn, snabb kaffepaus med Sofia (enda läraren jag pratat med under dagen utöver mina rumskamrater, jag har på nåt sätt levt i lärarvacuum under dagen) och så en timmes programlagsmöte.

En kaffe till på det och vid 18:30 var det dags för tvåornas målsmannaträff. Ingen förälder kom från klassen jag är klassföreståndare för. Ingen. Jag satt på en kateder (äh, ni vet väl att såna är avskaffade för länge sedan, ett vanligt bord vänt ut mot de övriga borden var det) och dinglade med benen en stund, sen gick jag in till mig och sorterade papper en stund. (Slängde säkert två kilo dokument, kände mig som en riktigt miljöskurk.) Hem kunde jag inte åka, för en förälder till en elev i en annan klass hade anmält att hon ville prata med mig.

Tio över sju var det så dags att sticka ut näsan i korridoren igen. Hon kom, sa hej och förklarade att hon egentligen inte hade nåt hon vill veta eller prata om, hon var mest nyfiken på hur jag såg ut. AMENVAFAN! Eller, alltså jag förstår precis. Om jag nånsin har ett barn kommer jag att vara jättenyfiken på hur Rödbetans (det är arbetsnamnet på barnet) lärare ser ut och skulle lätt göra samma sak som den här mamman. Jag kan bara hoppas på att det inte innebär att den läraren tvingas komma hem klockan 21 istället för, ja hade jag haft tur så kanske 19, på grund av att jag vill veta hur pedagogen  i fråga ser ut.

Slabbade i mig hemköpsalladen på tåget, cyklade direkt hem, tog en dusch, gick och lade mig. Nej just ja, surade lite för att jag tvingades sätta igång en tvättmaskin förstås. Sen säng. Nu dags att släcka. Tack och adjö.

En helt vanlig lördagkväll på Pipes of Scotland med mina finaste flickor och en massa annat fint folk därtill. Inget särskilt, bara allmänt trevligt. Lite nulägesbeskrivning, lite gamla minnen, lite skvaller, lite skitsnack, lite av allt. Helt vanlig, inget extraordinärt, men ändå ovanlig. Man hinner ju inte ses på det sättet längre, särskilt inte när Hanna bor i jävla Stockholm. Allt blir så mycket mer uppstyrt och planerat. Nu bara dracks det öl och pratades och sen hejdå, kram, vi hörs och ses! Det gjorde mig glad. Det gamla vanliga ovanliga.

Sen söndagssovmorgon, å, så välbehövligt. Att få vakna av sig själv. Åt skräpmat med min finaste person och sen mötte jag Jani för att klämma i mig lite mer onyttigheter som jag sköljde ner med några liter kaffe. Fika, precis som det ska vara. Prat om allvarliga saker och mycket skratt, allt blandat. Och så blev jag inspirerad! Fick bra tips om hur jag kan lägga upp lektioner där eleverna ska skriva och så fick jag lust att läsa en massa, massa böcker (däribland Bibeln, bara en sån sak).

Vinkade av Jani utanför New Yorker och hittade en massa fynd på rean. Handlade frukt och godis på vägen hem och nu ligger jag i soffan, påsen med godis till höger, kopp med te till vänster. Den bästa kominationen. Snippe och Niklas är datanördar i modell XL i sovrummet och Assar ligger och glor på dem från andra sidan av soffan.

Att jag har lite planering och rättande att klara av till imorgon förtränger jag än så länge.

Åh. Så tuff. Och snygg. Jag vill bli som han. När jag blir cowboy. Eller gammal gubbe.

Jag hinner inte vara sjuk, inte blogga heller. Här ska jobbas, göras prov , förberedas och läsas bok till bokcirkeln imorgon! Åh bokcirkel! Roligt! Om jag hinner läsa ut boken vill säga. Annars blir det en nervös och lite skamsen pippi i rävsällskapet imorgon.

Jag till vänster, valfri räv till höger.

Trist är ordet. Sjukt trist att vara sjuk.

Igår började jag må konstigt på eftermiddagen. Hela dagen hade jag gått igenom förkylningssymptom i speedfart. Ont i kroppen dagen innan, ont i huvudet på förmiddagen, slemhosta under dagen, tappade rösten på en lektion, rösten tillbaka lektionen därpå. Sen fick jag ont i magen och började må illa. Mitt arbetslag skickade hem mig efter ett möte. Traskade lite yrslig till tåget och när jag väl kom på trodde jag att jag skulle kollapsa. Satt och blundade och koncentrerade mig på att andas hela resan. Gäspade konstant, som att jag inte fick syre.

Snippe fick komma och hämta mig, Gustav fick stå kvar fastlåst i cykelstället utanför stationshuset. Jag slängde mig i sängen och låg och kved i några timmar. Ont gjorde det hela tiden, mer ibland mindre ibland. Framåt 23 hade det värsta lagt sig. Lite läskigt var det allt.

Vågade inte åka till jobbet imorse, fortfarande lite ont i magen och mycket ont i huvudet. Hostar och fräser som en gammal kaffebryggare. Ville inte riskera att behöva ligga i en korridor och skräna som jag gjorde igår kväll när det var som värst. Det var besöksdag för nior idag, de skulle eventuellt få en felaktig bild av programmet tänkte jag...

Men fyfan vad tråkigt jag har haft det. Sovit bort halva dagen (vaknade klockan ett!), stirrat i taket och på datorskärmen resten av tiden. Stirrat ut på gråhimlen och blötsnön. Stirrat på gråkatten. Gråkatten har stirrat tillbaka och skrikit åt mig att göra nåt åt blötsnön. Båda har vi suckat och väntat på att Snippe ska komma hem så att vi har någon att härja med.

Är jag feberfri så jobbar jag imorgon. Jag vägrar stå ut med sånt här. Det är inte förenligt med min personlighet att behöva vara sjuk. Jag vägrar. Dags för vitaminer och frukt och vitlök och ingefära och echinacea och allt sånt shit.

Alltså har jag drabbats av någon konstig allergi som gör att man blir trött, fryser, får huvudvärk och ont i halsen. Hosta drabbas man av också.

Få se, vad har jag ätit idag? Kan det ha varit hamburgarmålet? Lökringarna? Kladdkakan? Chokladbollen? Lösgodiset?

Allergi mot kaffe?

För en förkylning är det fanimig inte. Inte en chans. Jag är inte sån.

18 fjärrkontroller? Glöm det. Snippe gjorde en liten installation häromdagen. 20 är antalet fjärrkontroller, antalet fjärrkontroller är 20. Tanken är alltså att fjärren i mitten ska styra vårt liv i framtiden. Tanken jag inte kan släppa är att jag aldrig mer kommer att kunna se på tv eller lyssna på musik om inte Snippe är hemma.

Han har ägnat de senaste nätterna åt att konfigurera och programmera alla tekniska apparater som finns i detta hem. Bland annat de här monstren:

Vafan liksom. Snippe fick köpa värstingcd-spelare (så nu har vi två, det är jättenödvändigt) (jo, efterom värtingspelaren är för fin i kanten för att spela brända skivor är det ju det...) och värstingförstärkare av en annan tekniktönt så nu är allt Sony och Snippe blir lycklig av att allt har samma design. (Tilläggas kan dock att apparaterna vi hade innan också hade införskaffats av en tekniktönt, min far, men de var ju av olika märken. Inte helt bra för Snippes ögon).

Bänken allt står på är ju också en musikanläggning. Från fornstora dagar.

 Lyckliga, fornstora dagar. Inga fjärrkontroller.

Förutom att konfigurera har han också borrat. Och här ligger jag nu, under hyllan. Just nu är jag vaken, däremot. Assar ligger vid mina fötter. Ångesthörnet utan ljus- och mysfaktor what so ever har blivit hörnet där man hänger.